EU-kommissionen invänder mot kritiken

För ett par dagar sedan (den 27/2) släppte EU-kommissionen ett dokument med titeln EU-US Trade Agreement – The Facts. Syftet med dokumentet är att bemöta den massiva kritik som riktats mot TTIP genom att gå igenom ett antal påståenden och “visa” varför de är falska. Nedan följer en närmare granskning av EU-kommissionens “fakta”.

Vi har valt att plocka ut de citat som bäst belyser kommissionens ståndpunkter i de olika frågorna och de problem som finns behäftade med dem. För kommissionens fullständiga utläggning, se dokumentet som länkats ovan.

Påstående 1: TTIP skulle tillåta utländska (amerikanska) företag att underminera EU-lagar.

Kommissionen svarar:

Investment protection does not mean giving foreign firms unlimited rights or the possibility to question any national laws. Indeed, investment protection clauses can only be applied in very limited areas, for example if a firm is discriminate against compared to domestic firms or if a firm’s overseas operations are expropriated without compensation.

Att ISDS enbart skulle vara applicerbart på “mycket begränsade områden” är ett märkligt påstående mot bakgrund av de fall där klausulen tidigare har åberopats; valutadevalvering, kärnkraftsavveckling, förbud mot vinst i välfärd och införande av varningstexter på cigarettpaket är bara några exempel på lagförändringar som fått till följd att företag dragit stater inför rätta med hänvisning till ISDS. Med andra ord är “ifrågasättande av nationella lagar” precis vad ISDS har använts för hittills och det finns inget som pekar på att det skulle bli annorlunda med TTIP. Även om kommissionen gärna påpekar att: “An existing law cannot be undermined by a trade agreement. An existing ban on fracking or chlorine-washed chicken cannot be questioned, for example”, dvs redan vid tillfället för investeringen existerande lagar kan inte åberopas som utgångspunkt för en stämning, kvarstår fortfarande  den grundläggande problematiken – all form av progressiv politik kommer med laglig hjälp kunna ifrågasättas av företag och deras vinstintressen.

Kommissionen fortsätter:

Investment protection agreements are nothing new in Europe. In the last 60 years, the EU’s Member States have concluded 1400 bilateral agreements of this kind. All these agreements include a mechanism for settling investor-state disputes.

Ja, det är helt sant att många av EU:s medlemsländer redan har andra typer av bilaterala handelsavtal med ISDS-klausuler – det är just därför Vattenfall har haft möjlighet att stämma tyska staten på 3,7 miljarder euro. Däremot är det mycket få av EU:s medlemsländer som har något sådant avtal med USA i dagsläget. I relation till ISDS är också USA ett mycket speciellt land – amerikanska företag toppar nämligen listan över de som hittills flitigast använt ISDS-klausuler som stämningsunderlag

Påstående 2: TTIP kommer leda till privatiseringar inom områden som sjukvård, vatten och utbildning.

Kommissionen svarar:

The TTIP Agreement has nothing to do with privatisation – only governments can decide that. No free trade agreement obliges the EU’s Member States to liberalise or privatise the water industry or other public services, such as public health systems public transport or the education system.

Det är helt riktigt att TTIP inte innehåller något lagförslag kring privatiseringar. Det har heller ingen påstått. Vad kritiken har handlat om är att länders egen möjlighet att bestämma om eventuella avregleringars vara eller inte vara riskerar att undermineras när lagstiftning inom dessa områden kan leda till stämningar på miljardbelopp. Se t.ex fallet med Slovakiens sjukförsäkring som vi skrivit om här.

Påstående 3: TTIP öppnar dörren för fracking, klorintvättad kyckling och GMO-mat.

Kommissionen svarar:

The European Union is not going to negotiate the EU’s high standards. The same goes for data protection. The EU and its Member States will continue to be able to regulate as they see fit.

Återigen, ja, medlemsländerna kommer även fortsättningsvis kunna lagstifta så som de själva anser brukligt. Men precis som i fallet med privatiseringar kommer det inte ske utan risk. Se t.ex Kanada som vi också skrivit om här.

Påstående 4: TTIP är odemokratiskt och de folkvalda politikerna har inget inflytande på det.

Kommissionen svarar:

Both the EU’s national parliaments as well as MEPs in the European Parliament have considerable influence on the TTIP negotiations. The European Commission is negotiating the trade agreement in the name of, and with a mandate from, the EU’s Member States.

För det första är det uppenbart att EU-parlamentarikerna (MEP:s) inte har det inflytande på förhandlingarna som man här vill ge sken av. Kommissionen rapporterar endast till en specifik grupp MEP:s, nämligen de som ingår i “US monitoring group” – vilken i sin tur bara består av utvalda ledamöter från INTA (EU:s internationella handelskommitté) (exakt vilka ledamöter den gruppen består av är för övrigt extremt svårt att hitta information om). Dessa avrapporteringar är givetvis inte öppna för allmänheten, vilket sätter fingret på det största transparensproblemet med förhandlingarna – nämligen kommunikationen till befolkningen i stort. Kommissionens definition av öppenhet har hittills bara innefattat att tala om hur förhandlingarna går, inte vad man faktiskt diskuterar bakom de stängda dörrarna. Ett belysande exempel på oviljan att informera om hur förhandlingarna går till (vilka som är närvarande, vad som diskuteras, vilka krav man ställer och utifrån vilket underlag) är hur CEO den 19 april förra året begärde ut dokument om förhandlingarna från EU-kommissionen (genom att åberopa Freedom of Information Act), och hur det kom att dröja ända till den 8 januari i år innan de gavs tillgång till 44 av de hundratals förhandlingsdokumenten. Av dessa 44 dokument är det i sin tur bara fem (!) som inte har genomgått en omfattande censur (läs mer här).

EU motiverar detta med att censuren gäller delar som “innehåller information relaterad till EU:s förhandlingsposition” och att “ett offentliggörande av den informationen skulle ha en negativ inverkan på EU:s möjligheter att genomföra förhandlingarna”. För det första kan man fråga sig varför så många andra internationella (handels)förhandlingar då tycks gå utmärkt att genomföra utan att tumma på öppenheten. I WHO (World Trade Organisation) publicerar till exempel alla medlemmar (inklusive EU) sina förhandlingspositioner utan att det förefaller utgöra något hinder för överenskommelserna. Detsamma gäller klimatförhandlingarna i FN, osv. För det andra tycks detta specifika TTIP-behov inte vara aktuellt när det gäller information till företag och deras lobbygrupper.

Som vi tidigare har berättat har kommissionen dessutom utformat en PR-strategi för TTIP, en strategi som dels syftar till att “hålla ett fast grepp om hur mainstream-media berättar om förhandlingarna, där det finns ett brett stöd för logiken bakom avtalet och dess tänkta innehåll”, dels se till att “EU talar så mycket som möjligt med en röst”, dvs. stävja kritik från olika politiska grupper inom medlemsländerna. Kommissionen är alltså inte endast vaksamma när det gäller vad och hur de själva kommunicerar om förhandlingarna – de vill också påverka fristående mediers rapportering.

Kommissionen avslutar sin “faktagenomgång” på följande vis:

Why bother? The Transatlantic trade and Investment Partnership could have a similar effect to a package of economic stimulus measures. It could boost growth by 0.5% of GDP or some €120 bn, equivalent to €500 for every EU household because savings for companies also mean cheaper products, higher quality and more choice for consumers.

Det här är det klassiska argumentet för varför TTIP är en så bra affär – vi kommer alla att tjäna på det! För vår svenska handelsminister Ewa Björling tycks det nästan ha blivit ett mantra, gång på gång har hon poängterat att avtalet “kan ge varje svensk uppemot 1700 kronor extra i plånboken varje år” (se t. ex “Sverige kan spela nyckelroll i TTIP-förhandlingarna”). Det börjar nästan bli lite tjatigt att hela tiden behöva påpeka hur överdrivna de här siffrorna är. Siffrorna kommer från den “impact assessment report” som EU-kommissionen producerat och den ekonomiska studie på vilken den baseras. I denna studie undersöks olika scenarion – de 120 miljoner dollars ökning man talar om här är ett resultat av det “bästa tänkbara” scenariet. Denna ökning skulle dessutom inte ske direkt – det skulle dröja tio år innan avtalet fick full effekt och under dessa tio år skulle ökningen inte ligga på mer än 0,05%. Nå, men detta är alltså den mest optimistiska bedömningen (eller, om man så vill, gissningen). Med utgångspunkt i de mer realistiska scenarierna bedömer rapporten istället en ökning på ca 0,1% av BNP – dvs en ökning av ca 0,01% under den första tioårsperioden. Några “1700 kronor i varje svensks plånbok” är det alltså knappast tal om.

EU-kommissionen argumenterar alltså för att TTIP verkligen ligger i allmänhetens intresse. Vilket leder till frågan: hur kommer det sig då att kommissionen genomgående prioriterar företagens inflytande framför befolkningens?

I ett politiskt debattklimat som allt mer kommit att handla om vad vi som individer kortsiktigt kan “tjäna” på olika politiska reformer, dvs antalet extra sedlar de ger oss i “plånboken”, är det också lätt att glömma bort de mer långsiktiga perspektiven. Vilken prislapp är vi beredda att sätta på vårt inflytande över politiska beslutsprocesser och våra möjligheter att genomföra en progressiv och miljömedveten politik?