Det ligger i allas* intresse att stoppa TTIP

Det svenska motståndet mot TTIP har under den senaste tiden fått ett avsevärt uppsving. Den största delen av den växande opinionens fokus ligger på ISDS, vilket givetvis är bra, men inte heller helt riskfritt. Med ett blint fokus på endast ISDS och problematiken som medföljer riskerar man att missa de ideologiska förtecken som avtalet bygger på.

LO, TCO och Saco är för TTIP utan ISDS, eller med en ISDS som är ”rättsäker och öppen”. Hur nu en klausul som tillåter företag att stämma demokratiska stater för demokratiskt beslutad reglering på något vis skulle kunna vara ”rättsäker och öppen” kan nog endast LO, TCO och Saco svara på. Men om vi som opposition inte lyckas kommunicera en kritik mot TTIP som sträcker sig längre än ”ISDS är fel” så är den oppositionen endast marginellt bättre än LO, TCO och Saco. Tanken med detta inlägg är att påminna om varför det är viktigt att kritisera TTIP ur ett större perspektiv och därigenom belysa de ideologiska tveksamheter som genomsyrar idén bakom avtalet.

TTIP är ett handelsavtal som snarare handlar om avreglering än frihandel. Traditionella handelsavtal brukar främst innebära avskaffandet eller minskningen av tullar och tariffer. Avsikten med TTIP är givetvis att avskaffa och minska så mycket tullar och tariffer det går, men främst handlar det om ”harmonisering” av både nuvarande reglering och framtida reglering av den amerikanska såväl som den europeiska marknaden, dvs avskaffandet av så kallade non-tariff trade barriers (NTBs). Denna “harmonisering” ska paradoxalt nog enligt kommissionens utsago ske utan att varken höja eller sänka standarden på regleringen. Vidare vill man även upprätta ett regulatoriskt samarbete mellan parterna som bland annat kommer att innefatta ett permanent samarbetsråd med uppgift att undersöka framtida lagförslags effekt på handel oberoende av exempelvis påverkan på miljö eller människors hälsa. I ett läckt dokument konstateras bland annat att:

[B]oth sides will reaffirm their sovereign right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objectives and to ensure that their laws and policies provide for and encourage high levels of environmental, health, safety, consumer and labour protection.

 

Det är en avsevärd skillnad på “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objektives” och “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of public policy objektives”. Med värdeordet “legitim” förflyttas makten från demokratiska instanser till teknokratiska sammarbetsråd (eller vilka det nu är upp till att tolka vad som ska anses vara legitima skäl för att försvara miljö och civilsamhälle). Varför vill man inte att allmänheten ska få vara med och avgöra vad som är en legitim åtgärd när det kommer till hälsa, säkerhet och konsument- och arbetsskydd? Svaret på den frågan kan härledas till EU-kommissionens tendens att alltid sätta handelsintressen främst.

Det är här den mest grundläggande problematiken börjar framträda. Det vill säga den bakomliggande uppfattningen att vad som är en ”nödvändig reglering”, var gränsen för en ”lättvindig stämning” går eller en vad som ska anses vara en “legitim publik åtgärd”, inte är frågor som ska avgöras av demokratiskt valda församlingar utan istället beslutas bakom stängda dörrar av teknokrater mot bakgrund av handelspåverkan. Oavsett vilka inskränkningar som görs i avtalet vad gäller exempelvis ISDS efter den publika konsultationen så kvarstår den huvudsakliga ideologiska idén och således också problematiken med TTIP – att man i den fria handelns namn sätter företags rättigheter till vinst och exploatering framför de mest grundläggande tankarna bakom demokrati. Att EU-kommissionens lojalitet inte ligger i det publika intresset blir knappast tydligare än så.

Vilka avtalet är till för blir också tydligt när man tittar på vilka som får komma till tals i de studier som gjorts på vilka effekter avtalet kommer att ha när det väl träder i kraft. I rapporten vi skrev om den 9/4 går det exempelvis att läsa att underlaget för Ecorys rapport om avtalets beräknade fördelar, primärt är framtaget i samarbete med företag och företagsorganisationer. 5500 sådana tillfrågades om deras syn på NTBs. Som vanligt lämnas företrädare för människorättsorganisationer, arbetsrätt och konsumentskydd utanför. I september förra året publicerade CEO en lista över 130 möten som kommissionen hållit med “stakeholders” varav det visade sig att 119 stycken, dvs hela 93%, varit med storföretag och deras lobbygrupper.

Att kommissionens lojalitet främst ligger hos företagen blir självfallet tydligt även när man granskar hur argumenten för ISDS ser ut. Det är vanligt att ISDS-förespråkare (däribland EU-kommissionen) argumenterar att ISDS är nödvändigt för att investerare ska kunna skydda sig mot så kallad indirekt expropriation. Det här är en lömsk form av retorik då ord som expropriation för tankarna till scenarion där företags äganderätt till exempelvis lokaler eller utrustning är hotad. Men vad som menas med indirekt expropriation, också kallad creeeping expropriation, är att äganderätten till beräknad vinst som hotas av lagar, regleringar och skatter är skäl nog att använda en ISDS-klausul som grund för att stämma staten. Det är som att arbetare skulle kunna stämma sina arbetsgivare för utebliven beräknad lön vid uppsägning eller lönesänkning. Vad den här retoriken inte minst visar på, förutom kommissionens totala avsaknad av respekt för EU-medborgarnas demokratiska rättigheter, är en helt och hållet snedvriden syn på ägande. Företag äger inte framtida vinster de beräknar att göra, och att då mena att ett hot mot möjligheten att plocka ut dessa är exempel på expropriation är på gränsen till perverst. Det mest skrämmande är att de planerade “harmoniseringarna” och det regulatoriska samarbetet visar att TTIP även utan en ISDS, skulle vara tillräckligt för att ytterligare skjuta makten längre bort från folket och närmare storföretagen.

TTIP-motståndet är inte en höger- eller vänsterfråga, TTIP-motståndet är ett försök att försvara den lilla bit av maktkakan som fortfarande ägs av civilsamhället.

 

* Utom möjligen multinationella företags, riskkapitalisters och miljöbovars …

Introduktion till TTIP

TTIP är en förkortning för the Transatlantic Trade and Investment Partnership, namnet på det frihandelsavtal som EU och USA just nu förhandlar om. Förhandlingarna påbörjades 2013 och beräknas pågå under hela 2014, för att sedan avslutas 2015.

Syftet med avtalet är förstås, som hos alla frihandelsavtal, att öka handels– och investeringsmöjligheterna genom reducering av “hinder” – ekonomiska (tullar, icke-tarriffära avgifter etc) såväl som legala (regelverk och bestämmelser). Eller som EU uttrycker det i det förhandlingsmandat som läckte tidigare i år:

Avtalet skulle bidra till den progressiva och ömsesidiga liberaliseringen av handel och investering i varor och tjänster, så väl som regler för handel och investeringsrelaterade problem med särskilt fokus på avskaffning av onödiga rättsliga barriärer. [egen översättning]

Avtalet motiveras bland annat av att EU och USA idag står för “nästan hälften av den globala BNP:n och en tredjedel av den totala världshandeln”. Men syftet är inte uteslutande ekonomiskt. Genom avtalet vill man också knyta de båda parterna (EU och USA) närmare varandra – det har bland annat talats om avtalet i termer av ett “ekonomiskt NATO” (se till exempel NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen göra det här)

Sveriges roll i inititativtagandet till dessa förhandlingar har varit framträdande, och i det svenska utkastet till förhandlingsmandat understryks att “[e]tt partnerskap mellan EU och USA för handel investeringar är en svensk prioritering i den transatlantiska relationen” samt att regeringens målsättning är “att ett transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar ska vara så brett och omfattande som möjligt”.

Idag är det bara 8 av EU:s medlemsländer som redan ingår i någon form av frihandelsavtal med USA. För övriga länder, däribland Sverige, kommer avtalet således att innebära stora förändringar. Samtidigt har informationen om hur dessa förändringar ser ut och vad TTIP egentligen innebär varit ytterst begränsad från regeringshåll, och att själv sätta sig in i frågan kan förefalla snårigt och svårt, inte minst givet den brist på transparens som omgärdar förhandlingarna. Tanken med den här bloggen är därför att ge en enkel förklaring till vad TTIP innebär, vilken kritik man kan rikta mot det och inte minst – varför vi tycker att det bör stoppas.

EU:s förhandlingsmandat som läckte i somras, slår fast att avtalet är tänkt att omfatta tre nyckelkomponenter: (a) marknadstillträde, (b) rättsliga frågor och icke-tarrifära barriärer, samt (c) regler. Dessa tre komponenter “kommer förhandlas fram parallellt och utgöra del av ett enskilt avtal för att garantera ett balanserat utfall mellan avskaffandet av tullar och avskaffandet av onödiga regelmässiga handelshinder” (se förhandlingsmandatet punkt 5).

Vi kommer att beröra samtliga punkter i olika blogginlägg, samt försöka ge en närmare genomgång av själva förhandlingsmandatets utformning. För den som är intresserad av att läsa det i sin helhet finns det läckta originalet här (och för den som hellre läser det på svenska har vi också översatt det). Utöver detta kommer vi försöka kommentera olika inlägg i debatten och samla länkar där den som vill kan läsa mer.

Till att börja med kommer vi nedan att lyfta upp en av de, ur ett demokratiskt perspektiv, mest alarmerande delarna av avtalet. Den döljer sig under förhandlingsmandatets avsnitt “Handel i tjänster och investeringar”, i vilket EU slår fast att:

Målet för förhandlingarna angående investeringar kommer vara att förhandla om investeringsliberalisering och skyddsåtgärder, inklusive en tvistlösningsmekanism (Investor-state dispute settlement-klausul (ISDS)), på basis av de högsta nivåerna för avreglering och de högsta standarder för skydd som båda parter har förhandlat fram till dags dato.

Denna Investor-state dispute settlement (ISDS)-klausul som EU vill inkludera i avtalet innebär nämligen att investerare (läs: företag) som upplever att deras beräknade vinstuttag på något sätt decimeras av förändringar i marknadsförutsättningarna får rätt att dra ett land inför rätta – och kräva ersättning för utebliven vinst. Detta för att göra företag mer benägna att investera, eftersom riskerna på så vis minimeras. Det vill säga – ett företag (till exempel ett tobaksbolag) som upplever att ett land de har investerat i på något sätt har förändrat förutsättningarna för deras försäljning (i tobaksbolagets fall kanske genom att landet lagstiftat om krav på varningstext på cigarettpaket) kan med hänvisning till ISDS-klausulen kräva ekonomisk kompensation från landet i fråga.

Låter det absurt? Det är det. Men exemplet ovan är icke desto mindre ett verkligt sådant – den 19 februari 2010 lämnade tobaksjätten Philip Morris in en stämning mot staten Uruguay på just dessa grunder, med hänvisning till ISDS-klausulen i de båda ländernas (dvs Schweiz och Uruguays) bilaterala frihandelsavtal.

Philip Morris v.s Uruguay är heller inget unikt fall. Enligt FN:s rapport “Recent developement in Investor-state dispute settlement (ISDS)” initierades 58 nya ISDS-fall år 2012, antalet avslutade fall uppgick då i 244. (Men FN slår också fast att “[s]ince most arbitration forums do not maintain a public registry of claims, the total number of cases is likely to be higher” (se sida 2 här).

Tobaksfrågor är förstås inte det enda som kan ligga till grund för åberopande av  ISDS– klausulen. Här följer ytterligare några exempel:

  • Med utgångspunkt i NAFTA (North American Free Trade Agreement) har det amerikanska företaget Lone Pine Resources Inc. krävt Kanada på 250 miljoner dollar. I det här fallet rör det sig om miljöfrågor – Quebec la in ett moratorium på “fracking” (teknik för att extrahera olja och gas från klippor), på grund av osäkerheter kring vilken påverkan det kan ha på miljön.

Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att förstå hur oerhört problematiskt det är om en stat riskerar stämningar på miljon– och miljardbelopp som svar på sina politiska reformer. Både FN och IMF har också varnat för att den här typen av avtal kan hämma länders förmåga att bemöta finanskriser på ett tillbörligt sätt (se punkt 2). Och om vi ska anlägga ett svenskt perspektiv är det lätt att föreställa sig hur till exempel de aktuella områdena gruvnäring, respektive vinster i välfärden skulle kunna utgöra grund för liknande dispyter.

Men, kanske någon invänder – bara för att företag har rätt att stämma stater på pengar innebär det ju inte att de vinner den rättsliga processen? Hur ofta händer det egentligen att länderna faktiskt tvingas betala?

Av ovan nämnda 244 avslutade fall dömdes ca 42% till statens fördel och ca 31% till investerarens, resten utmynnade i förlikning. Av de fall som initierades 2012 har nio lett till skadeståndsbeviljande, varav ett utgjordes av det högsta i ISDS historia – 1,77 miljarder dollar i fallet Occidental / Ecuador. Även om det hade rört sig om ett fall på tusen hade det varit problematiskt nog, nu är det minst sagt alarmerande. Kostnaden för rättegången, som i snitt övergår 8 miljoner dollar per fall och part, måste nämligen landet betala oavsett om domen faller till deras fördel eller ej. FN beskriver det så här på sida fyra i rapporten Reform of Investor-State Dispute Settlement: in Search of a Roadmap, från 26 juni i år:

On avarege, costs, including legal fees (which on average amount to approximately 82% of total costs) and tribunal expenses, have exceeded 8 million dollar per party per case. For any country, but espacially for poorer ones, this is a significant burden on public finances. Even if the government wins the case, tribunals have mostly refrain from ordering the claimant investor to pay the respondent’s costs.

Dessutom slår FN fast att de 58 initierade fallen 2012 innebär en markant ökning mot föregående år – och att detta bör ses som ett tecken på att företagens benägenhet att använda sig av ISDS-möjligheten bara växer. Och om ett land vägrar betala? Ja, då kan skadeståndskravet verkställas genom att tillgångar som tillhör staten beslagtas, alternativt genom avgifter på landets export.

En motivering till ISDS-klausulens förekomst brukar vara att det är ett vanligt inslag i samtida frihandelsavtal. Vad man gärna undviker att nämna är att bland annat Australien redan den 15 juli 2011 bestämde sig för att vägra ISDS med denna motivering:

However, the Government does not support provisions that would confer greater legal rights on foreign businesses than those available to domestic businesses. Nor will the Government support provisions that would constrain the ability of Australian governments to make laws on social, environmental and economic matters in circumstances where those laws do not discriminate between domestic and foreign businesses. The Government has not and will not accept provisions that limit its capacity to put health warnings or plain packaging requirements on tobacco products or its ability to continue the Pharmaceutical Benefits Scheme […] In the past, Australian Governments have sought the inclusion of investor-state dispute resolution procedures in trade agreements with developing countries at the behest of Australian businesses. The Gillard Government will discontinue this practice. If Australian businesses are concerned about sovereign risk in Australian trading partner countries, they will need to make their own assessments about whether they want to commit to investing in those countries […] Foreign businesses investing in Australia will be entitled to the same legal protections as domestic businesses but the Gillard Government will not confer greater rights on foreign businesses through investor-state dispute resolution provisions. (citatet är hämtat från regeringens hemsida)

Men hur stor vikt lägger man då i avtalsförhandlingarna vid denna ISDS-klausul? Tja, förhandlingsmandatets avsnitt om marknadstillgång avslutas så här:

Avtalet bör ha som målsättning att inkludera en effektiv och avancerad ISDS-mekanism, som sörjer för öppenhet, medlares självständighet samt förutsägbarhet, inklusive en direkt möjlighet för bindande tolkning av avtalet för alla parter. State-to-state dispute settlement bör inkluderas, men inte hindra investerares rätt att åberopa ISDS-mekanismer. Det bör erbjuda investerare ett brett utbud av medlingsforum likt de som nu finns tillgängliga under medlemsländernas bilaterala investeringsavtal. Hänsyn bör tas till möjligheten att inom avtalet skapa en besvärsinstansmekanism applicerbar på ISDS.

Tanken är också att “avtalets skyldigheter ska vara bindande på alla statliga nivåer”, specificerat när det gäller investeringsskyddet som att “[a]lla sub-centrala organ och entiteter (så som stater eller kommuner) bör effektivt åtlyda avtalets investeringsskyddskapitel”. Dessutom gäller det retroaktivt, det vill säga “oavsett om investeringen görs före eller efter att avtalet trätt i kraft” (se “Målsättning”, efter punkt 16 i förhandlingsmandatet).

Om EU och den svenska regeringen får som de vill, det vill säga inkluderingen av en stark och omfattande ISDS-mekanism under avtalets bindande bestämmelser, kommer det alltså i förlängningen innebära ett direkt hot mot våra möjligheter att driva igenom olika typer av progressiva politiska reformer – till exempel i fråga om miljö, privatiseringar, offentlig upphandling, hälsa eller ekonomi.

Skulle det då räcka med att ISDS-klausulen, mot förmodan, stryks ur avtalet? Nej, ISDS är som sagt inte den enda problematiska aspekten av TTIP – även frågor om transperens, jämkning av regler och det faktaunderlag som EU-komissionen använt sig av för prognoser om avtalets potentiella ekonomiska utfall har ifrågasatts på flera plan. Detta kommer vi att återkomma till i framtida blogginlägg.