Det ligger i allas* intresse att stoppa TTIP

Det svenska motståndet mot TTIP har under den senaste tiden fått ett avsevärt uppsving. Den största delen av den växande opinionens fokus ligger på ISDS, vilket givetvis är bra, men inte heller helt riskfritt. Med ett blint fokus på endast ISDS och problematiken som medföljer riskerar man att missa de ideologiska förtecken som avtalet bygger på.

LO, TCO och Saco är för TTIP utan ISDS, eller med en ISDS som är ”rättsäker och öppen”. Hur nu en klausul som tillåter företag att stämma demokratiska stater för demokratiskt beslutad reglering på något vis skulle kunna vara ”rättsäker och öppen” kan nog endast LO, TCO och Saco svara på. Men om vi som opposition inte lyckas kommunicera en kritik mot TTIP som sträcker sig längre än ”ISDS är fel” så är den oppositionen endast marginellt bättre än LO, TCO och Saco. Tanken med detta inlägg är att påminna om varför det är viktigt att kritisera TTIP ur ett större perspektiv och därigenom belysa de ideologiska tveksamheter som genomsyrar idén bakom avtalet.

TTIP är ett handelsavtal som snarare handlar om avreglering än frihandel. Traditionella handelsavtal brukar främst innebära avskaffandet eller minskningen av tullar och tariffer. Avsikten med TTIP är givetvis att avskaffa och minska så mycket tullar och tariffer det går, men främst handlar det om ”harmonisering” av både nuvarande reglering och framtida reglering av den amerikanska såväl som den europeiska marknaden, dvs avskaffandet av så kallade non-tariff trade barriers (NTBs). Denna “harmonisering” ska paradoxalt nog enligt kommissionens utsago ske utan att varken höja eller sänka standarden på regleringen. Vidare vill man även upprätta ett regulatoriskt samarbete mellan parterna som bland annat kommer att innefatta ett permanent samarbetsråd med uppgift att undersöka framtida lagförslags effekt på handel oberoende av exempelvis påverkan på miljö eller människors hälsa. I ett läckt dokument konstateras bland annat att:

[B]oth sides will reaffirm their sovereign right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objectives and to ensure that their laws and policies provide for and encourage high levels of environmental, health, safety, consumer and labour protection.

 

Det är en avsevärd skillnad på “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objektives” och “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of public policy objektives”. Med värdeordet “legitim” förflyttas makten från demokratiska instanser till teknokratiska sammarbetsråd (eller vilka det nu är upp till att tolka vad som ska anses vara legitima skäl för att försvara miljö och civilsamhälle). Varför vill man inte att allmänheten ska få vara med och avgöra vad som är en legitim åtgärd när det kommer till hälsa, säkerhet och konsument- och arbetsskydd? Svaret på den frågan kan härledas till EU-kommissionens tendens att alltid sätta handelsintressen främst.

Det är här den mest grundläggande problematiken börjar framträda. Det vill säga den bakomliggande uppfattningen att vad som är en ”nödvändig reglering”, var gränsen för en ”lättvindig stämning” går eller en vad som ska anses vara en “legitim publik åtgärd”, inte är frågor som ska avgöras av demokratiskt valda församlingar utan istället beslutas bakom stängda dörrar av teknokrater mot bakgrund av handelspåverkan. Oavsett vilka inskränkningar som görs i avtalet vad gäller exempelvis ISDS efter den publika konsultationen så kvarstår den huvudsakliga ideologiska idén och således också problematiken med TTIP – att man i den fria handelns namn sätter företags rättigheter till vinst och exploatering framför de mest grundläggande tankarna bakom demokrati. Att EU-kommissionens lojalitet inte ligger i det publika intresset blir knappast tydligare än så.

Vilka avtalet är till för blir också tydligt när man tittar på vilka som får komma till tals i de studier som gjorts på vilka effekter avtalet kommer att ha när det väl träder i kraft. I rapporten vi skrev om den 9/4 går det exempelvis att läsa att underlaget för Ecorys rapport om avtalets beräknade fördelar, primärt är framtaget i samarbete med företag och företagsorganisationer. 5500 sådana tillfrågades om deras syn på NTBs. Som vanligt lämnas företrädare för människorättsorganisationer, arbetsrätt och konsumentskydd utanför. I september förra året publicerade CEO en lista över 130 möten som kommissionen hållit med “stakeholders” varav det visade sig att 119 stycken, dvs hela 93%, varit med storföretag och deras lobbygrupper.

Att kommissionens lojalitet främst ligger hos företagen blir självfallet tydligt även när man granskar hur argumenten för ISDS ser ut. Det är vanligt att ISDS-förespråkare (däribland EU-kommissionen) argumenterar att ISDS är nödvändigt för att investerare ska kunna skydda sig mot så kallad indirekt expropriation. Det här är en lömsk form av retorik då ord som expropriation för tankarna till scenarion där företags äganderätt till exempelvis lokaler eller utrustning är hotad. Men vad som menas med indirekt expropriation, också kallad creeeping expropriation, är att äganderätten till beräknad vinst som hotas av lagar, regleringar och skatter är skäl nog att använda en ISDS-klausul som grund för att stämma staten. Det är som att arbetare skulle kunna stämma sina arbetsgivare för utebliven beräknad lön vid uppsägning eller lönesänkning. Vad den här retoriken inte minst visar på, förutom kommissionens totala avsaknad av respekt för EU-medborgarnas demokratiska rättigheter, är en helt och hållet snedvriden syn på ägande. Företag äger inte framtida vinster de beräknar att göra, och att då mena att ett hot mot möjligheten att plocka ut dessa är exempel på expropriation är på gränsen till perverst. Det mest skrämmande är att de planerade “harmoniseringarna” och det regulatoriska samarbetet visar att TTIP även utan en ISDS, skulle vara tillräckligt för att ytterligare skjuta makten längre bort från folket och närmare storföretagen.

TTIP-motståndet är inte en höger- eller vänsterfråga, TTIP-motståndet är ett försök att försvara den lilla bit av maktkakan som fortfarande ägs av civilsamhället.

 

* Utom möjligen multinationella företags, riskkapitalisters och miljöbovars …

Advertisements

Forskare kritiserar beräkningarna av TTIP:s positiva effekter

I den allmänna debatten kring TTIP har ett fåtal studier, oftast framtagna i samarbete med EU-kommissionen, fått sätta tonen för de förväntade effekter avtalet väntas ha på den europeiska ekonomin. Studierna, som kommer från Ecorys (2009), CEPR (2013), CEPII (2013) och Bertelsmann/ifo (2013), har redan kritiserats från en rad olika håll – och igår publicerade den kanske hittills mest utförliga granskningen av dem i en rapport från  OFSE (österrikiska stiftelsen för utvecklingsforskning) med titeln Asses TTIP: Assessing the Claimed Benefits of the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) Rapporten, som finansierats av GUE/NGL, granskar både slutsatser och metodologi, och är minst sagt intressant.

Till att börja med har man tittat närmare på frågan om TTIP:s positiva effekter på ekonomin i termer av BNP-tillväxt. Där konstaterar OFSE, liksom andra före dem, att vad studierna faktiskt säger är att de beräknade ekonomiska vinningarna av TTIP är väldigt modesta:

Ökningar av BNP och reallöner beräknas dock av de flesta studier sträcka sig mellan 0,3 och 1,3%, även i de mest optimistiska liberaliseringsscenarierna. Förändringarna avser en nivåförändring inom 10 till 20 år (!) Under övergångsperioden skulle således den årliga BNP-tillväxten uppgå till 0,03-0,13% som mest. [Vår översättning]

Man poängterar också att ca 80% av denna ökning beräknas komma från jämkning av icke-tariffära hinder (NTM:s – regleringar, lagar, standards), eftersom elimineringen av tullar är så marginell att effekten av den är i princip obetydlig. Man konstaterar till exempel att Ecorys studie antar attt mellan 25% och 50% av alla nu existerande icke-tariffära hinder ska kunna elimineras, vilket då bland annat inkluderar livsmedel, kemikalier, läkemedel och/eller fordon: “För att komma fram till dessa optimistiska välfärdsberäkningar, är starka minskningar / anpassningar av icke-tariffära åtgärder i nödvändiga i just de sektorer, där skyddet av offentliga politiska mål är kanske mest avgörande.” OFSE är också tydliga med att det är:  högst tveksamt om så höga nivåer av ansvar för rättsliga åtgärder skulle kunna genomföras utan några förluster i kvaliteten på lagstiftningen i det allmännas intresse.”

Forskarna visar också hur rapporterna, trots dessa relativt små fördelar, alla gör sitt bästa för att beskriva inkomstökningarna på simplistiska, för att inte säga missledande sätt:

Exempelvis konstaterar Ecorys (2009, s. xiv) att eliminering av alla “angripbara” NTMS (cirka 50% av NTMS) skulle motsvara en extra inkomst på 12.300  (i 2008 års priser) per EU-hushåll under en arbetslivstid (med början år 2018 ), utan några detaljer kring denna beräkning. [Vår emfasering]

När det gäller BNP-tillväxten sätter OFSE:s studie också fingret på en annan mycket viktig fråga – nämligen vad som händer med BNP:n i de länder som inte kommer omfattas av TTIP. Rapporten beskriver hur många av dem kan komma att uppleva en minskning av sin BNP till följd av avtalet. Det handlar framför allt om länder som har närmare handelsrelationer till USA än EU, till exempel Kanada, Mexiko, Norge och Ryssland. Även låginkomstländer kommer skadas, med en beräknad genomsnittlig minskning av BNP på 1,4%. För afrikanska länder söder om Sahara är siffran 2,1% och i Latinamerika kan BNP komma att minska med hela 2,8%. Det behöver knappast sägas att detta förstås klingar mycket illa med EU:s samsämmighetsprincip.

Utöver att granska vad de fyra rapporterna säger, har OFSE också granskat vad de låter bli att tala om – däribland de makroekonomiska anpassningskostnaderna. En sådan är de sociala kostnaderna för jämkningen av icke-tariffära “handelshinder”, en annan kostnaderna för arbetslöshet.

Vad gäller de sociala kostnaderna för jämkningen av regleringar och lagar slår OFSE för det första fast att harmoniseringen av regleringar (t. ex tekniska standards), implicerar en anpassningskostnad på kort sikt för såväl allmänna institutioner som för företag som förväntas ställa om sina administrativa tillvägagångssätt, produktionsprocesser och produkter i linje med de nya standarderna.

För det andra kommer ett ömsesidigt erkännande av regleringar och standards öka kostnaderna för konsumentinformation, eftersom konsumenterna kommer konfronteras med en mer komplex och potentiellt mindre transparent mångfald av möjliga standards, t. ex på varor och tjänster.

För det tredje kommer elimineringen av icke-tariffära handelshinder resultera i en potentiell välfärdförlust för samhället så till vida att elimineringen hotar allmänpolitiska mål (t. ex konsumentsäkerhet, hälso- och sjukvårdsfrågor, miljösäkerhet) vilka inte omfattas av andra policys och politiska beslut.

När det gäller arbetslöshet förutsätter beräkningarna av TTIP:s potentiella fördelar förstås en omlokalisering av arbetskraften, dvs  olika sektorer kommer, under tryck från en ökad importkonkurrens, behöva minska sin utdelning och anställning. OEFS lyfter fram empiriska studier som visar hur denna omlokalisering förmodligen kommer innebära att  (i) de flesta omflyttade arbetarna kommer erbjudas lägre löner på sina nya jobb (ii) det kommer tillkomma substantiella kostnader för omskolning och (iii) en del av arbetarna, i synnerhet äldre och mindre specialiserade personer, med största sannolikhet kommer förbli arbetslösa under lång tid – vilket innebär ökade kostnader för exempelvis nationella arbetslöshetsunderstöd. Dessa problem tenderar också generellt att vara större under tider av ekonomisk kris och låg arbetsmarknadsmobilitet. Två förutsättningar som det knappast råder brist på i EU idag.

OEFS har också gjort en uppskattning av vad denna arbetslöshet skulle kosta samhället mer exakt – initialt 0.5 till 1.4 miljarder euro per år under en tioårsperiod. Det innebär att sammanlagt 5 – 14 miljoner euro kan komma att krävas för att finansiera anpassningskostnaderna på arbetsmarknaden (i denna beräkning har man uteslutit eventuella omskolningskostnader). Dessutom innebär det minskade skatteunderlaget och eventuella arbetslöshetsunderstöd ytterligare en kostnad på mellan 4  och 10 miljarder euro. Någon hänsyn till de här faktorerna tas dock inte i de fyra undersökta studierna.

Slutligen konstaterar man i rapporten att mycket lite hänsyn tas till att elimineringen av tullar faktiskt också kommer innebära en inkomstförlust för EU, även om tullarna i dagsläget är hyfsat låga. OEFS beräknar att förlusterna, åtminstone på kort sikt, kommer motsvara 2,5% av EU:s budget – pengar som kommer behöver tas från annat håll (troligtvis medlemsländerna).

Det finns alltså många problem med de undersökningar och rapporter man hittills förlitat sig på i debatten om TTIP, och kanske framför allt hur de tolkas och presenteras för allmänheten, sammanfattningsvis:

  • Den beräknade BNP-tillväxten är betydligt mer modest än man hittills velat göra gällande,
  • Beräkningarna bygger dessutom på en väldigt omfattande jämkning av lagar och standarder – 80% av inkomsterna uppskattas komma av det (vilket förstås ökar risken för att säkerheten inom olika sektorer kringgås),
  • Det finns stora risker att länder utanför TTIP-regionen påverkas negativt, beräkningar har uppskattat nästan 3% minskning av BNP för Latinamerika. Så mycket för den samstämmighetsprincipen,
  • Rapporterna underlåter också att nämna de makroekonomiska anpassningskostnader man kan förvänta sig av avtalet, t. ex sociala kostnader som uppstår i samband med jämkningen av reglering,
  • liksom kostnader för den arbetslöshet TTIP kommer bidra till. OFSE beräknar dem till mellan 5 och 14 miljarder euro, plus ytterligare 4 – 10 miljarder för förlorade skatteintäkter och dyl.
  • Dessutom underlåter man i undersökningarna att lyfta fram den inkomstminskning elimineringen av tullar kommer innebära. Åtminstone på kort sikt utgör de 2,5% av EU:s budget – pengar som förstås måste tas någon annanstans ifrån.

För att ytterligare förtydliga riskerna med att ta den här typen av rapporter kring förväntad tillväxtökning på allt för stort allvar, ägnar OFSE också ett avsnitt åt att visa hur många av löftena/beräkningarna i rapporterna inför NAFTA-avtalet för 20 år sedan inte kom att infrias:

För att summera föreslår vår granskning av tillgänglig litteratur på ämnet att det existerar en signifikant klyfta mellan förhandsprognoser och efterhandsutvärderingar med hänsyn till NAFTA:s effekt på BNP, löner och anställning. De flesta förhandsmodeller hade en tendens att överskatta fördelarna och underskatta kostnaderna av frihandel.

 

Även om uppskattningsteknikerna må ha utvecklats mot en mer sofistikerad nivå under de senaste två decennierna, har den grundläggande effektberäkningsmetodologin för handelsliberalisering förblivit i princip oförändrad. Därför, konkluderar man, bör man alltid förhålla sig skeptisk till resultaten i den här typen av rapporter. Och ett bra sätt att göra det på är ju att ägna sig åt just den typ av kritisk granskning som OFSE förser oss med här.