Det ligger i allas* intresse att stoppa TTIP

Det svenska motståndet mot TTIP har under den senaste tiden fått ett avsevärt uppsving. Den största delen av den växande opinionens fokus ligger på ISDS, vilket givetvis är bra, men inte heller helt riskfritt. Med ett blint fokus på endast ISDS och problematiken som medföljer riskerar man att missa de ideologiska förtecken som avtalet bygger på.

LO, TCO och Saco är för TTIP utan ISDS, eller med en ISDS som är ”rättsäker och öppen”. Hur nu en klausul som tillåter företag att stämma demokratiska stater för demokratiskt beslutad reglering på något vis skulle kunna vara ”rättsäker och öppen” kan nog endast LO, TCO och Saco svara på. Men om vi som opposition inte lyckas kommunicera en kritik mot TTIP som sträcker sig längre än ”ISDS är fel” så är den oppositionen endast marginellt bättre än LO, TCO och Saco. Tanken med detta inlägg är att påminna om varför det är viktigt att kritisera TTIP ur ett större perspektiv och därigenom belysa de ideologiska tveksamheter som genomsyrar idén bakom avtalet.

TTIP är ett handelsavtal som snarare handlar om avreglering än frihandel. Traditionella handelsavtal brukar främst innebära avskaffandet eller minskningen av tullar och tariffer. Avsikten med TTIP är givetvis att avskaffa och minska så mycket tullar och tariffer det går, men främst handlar det om ”harmonisering” av både nuvarande reglering och framtida reglering av den amerikanska såväl som den europeiska marknaden, dvs avskaffandet av så kallade non-tariff trade barriers (NTBs). Denna “harmonisering” ska paradoxalt nog enligt kommissionens utsago ske utan att varken höja eller sänka standarden på regleringen. Vidare vill man även upprätta ett regulatoriskt samarbete mellan parterna som bland annat kommer att innefatta ett permanent samarbetsråd med uppgift att undersöka framtida lagförslags effekt på handel oberoende av exempelvis påverkan på miljö eller människors hälsa. I ett läckt dokument konstateras bland annat att:

[B]oth sides will reaffirm their sovereign right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objectives and to ensure that their laws and policies provide for and encourage high levels of environmental, health, safety, consumer and labour protection.

 

Det är en avsevärd skillnad på “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objektives” och “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of public policy objektives”. Med värdeordet “legitim” förflyttas makten från demokratiska instanser till teknokratiska sammarbetsråd (eller vilka det nu är upp till att tolka vad som ska anses vara legitima skäl för att försvara miljö och civilsamhälle). Varför vill man inte att allmänheten ska få vara med och avgöra vad som är en legitim åtgärd när det kommer till hälsa, säkerhet och konsument- och arbetsskydd? Svaret på den frågan kan härledas till EU-kommissionens tendens att alltid sätta handelsintressen främst.

Det är här den mest grundläggande problematiken börjar framträda. Det vill säga den bakomliggande uppfattningen att vad som är en ”nödvändig reglering”, var gränsen för en ”lättvindig stämning” går eller en vad som ska anses vara en “legitim publik åtgärd”, inte är frågor som ska avgöras av demokratiskt valda församlingar utan istället beslutas bakom stängda dörrar av teknokrater mot bakgrund av handelspåverkan. Oavsett vilka inskränkningar som görs i avtalet vad gäller exempelvis ISDS efter den publika konsultationen så kvarstår den huvudsakliga ideologiska idén och således också problematiken med TTIP – att man i den fria handelns namn sätter företags rättigheter till vinst och exploatering framför de mest grundläggande tankarna bakom demokrati. Att EU-kommissionens lojalitet inte ligger i det publika intresset blir knappast tydligare än så.

Vilka avtalet är till för blir också tydligt när man tittar på vilka som får komma till tals i de studier som gjorts på vilka effekter avtalet kommer att ha när det väl träder i kraft. I rapporten vi skrev om den 9/4 går det exempelvis att läsa att underlaget för Ecorys rapport om avtalets beräknade fördelar, primärt är framtaget i samarbete med företag och företagsorganisationer. 5500 sådana tillfrågades om deras syn på NTBs. Som vanligt lämnas företrädare för människorättsorganisationer, arbetsrätt och konsumentskydd utanför. I september förra året publicerade CEO en lista över 130 möten som kommissionen hållit med “stakeholders” varav det visade sig att 119 stycken, dvs hela 93%, varit med storföretag och deras lobbygrupper.

Att kommissionens lojalitet främst ligger hos företagen blir självfallet tydligt även när man granskar hur argumenten för ISDS ser ut. Det är vanligt att ISDS-förespråkare (däribland EU-kommissionen) argumenterar att ISDS är nödvändigt för att investerare ska kunna skydda sig mot så kallad indirekt expropriation. Det här är en lömsk form av retorik då ord som expropriation för tankarna till scenarion där företags äganderätt till exempelvis lokaler eller utrustning är hotad. Men vad som menas med indirekt expropriation, också kallad creeeping expropriation, är att äganderätten till beräknad vinst som hotas av lagar, regleringar och skatter är skäl nog att använda en ISDS-klausul som grund för att stämma staten. Det är som att arbetare skulle kunna stämma sina arbetsgivare för utebliven beräknad lön vid uppsägning eller lönesänkning. Vad den här retoriken inte minst visar på, förutom kommissionens totala avsaknad av respekt för EU-medborgarnas demokratiska rättigheter, är en helt och hållet snedvriden syn på ägande. Företag äger inte framtida vinster de beräknar att göra, och att då mena att ett hot mot möjligheten att plocka ut dessa är exempel på expropriation är på gränsen till perverst. Det mest skrämmande är att de planerade “harmoniseringarna” och det regulatoriska samarbetet visar att TTIP även utan en ISDS, skulle vara tillräckligt för att ytterligare skjuta makten längre bort från folket och närmare storföretagen.

TTIP-motståndet är inte en höger- eller vänsterfråga, TTIP-motståndet är ett försök att försvara den lilla bit av maktkakan som fortfarande ägs av civilsamhället.

 

* Utom möjligen multinationella företags, riskkapitalisters och miljöbovars …

Forskare kritiserar beräkningarna av TTIP:s positiva effekter

I den allmänna debatten kring TTIP har ett fåtal studier, oftast framtagna i samarbete med EU-kommissionen, fått sätta tonen för de förväntade effekter avtalet väntas ha på den europeiska ekonomin. Studierna, som kommer från Ecorys (2009), CEPR (2013), CEPII (2013) och Bertelsmann/ifo (2013), har redan kritiserats från en rad olika håll – och igår publicerade den kanske hittills mest utförliga granskningen av dem i en rapport från  OFSE (österrikiska stiftelsen för utvecklingsforskning) med titeln Asses TTIP: Assessing the Claimed Benefits of the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) Rapporten, som finansierats av GUE/NGL, granskar både slutsatser och metodologi, och är minst sagt intressant.

Till att börja med har man tittat närmare på frågan om TTIP:s positiva effekter på ekonomin i termer av BNP-tillväxt. Där konstaterar OFSE, liksom andra före dem, att vad studierna faktiskt säger är att de beräknade ekonomiska vinningarna av TTIP är väldigt modesta:

Ökningar av BNP och reallöner beräknas dock av de flesta studier sträcka sig mellan 0,3 och 1,3%, även i de mest optimistiska liberaliseringsscenarierna. Förändringarna avser en nivåförändring inom 10 till 20 år (!) Under övergångsperioden skulle således den årliga BNP-tillväxten uppgå till 0,03-0,13% som mest. [Vår översättning]

Man poängterar också att ca 80% av denna ökning beräknas komma från jämkning av icke-tariffära hinder (NTM:s – regleringar, lagar, standards), eftersom elimineringen av tullar är så marginell att effekten av den är i princip obetydlig. Man konstaterar till exempel att Ecorys studie antar attt mellan 25% och 50% av alla nu existerande icke-tariffära hinder ska kunna elimineras, vilket då bland annat inkluderar livsmedel, kemikalier, läkemedel och/eller fordon: “För att komma fram till dessa optimistiska välfärdsberäkningar, är starka minskningar / anpassningar av icke-tariffära åtgärder i nödvändiga i just de sektorer, där skyddet av offentliga politiska mål är kanske mest avgörande.” OFSE är också tydliga med att det är:  högst tveksamt om så höga nivåer av ansvar för rättsliga åtgärder skulle kunna genomföras utan några förluster i kvaliteten på lagstiftningen i det allmännas intresse.”

Forskarna visar också hur rapporterna, trots dessa relativt små fördelar, alla gör sitt bästa för att beskriva inkomstökningarna på simplistiska, för att inte säga missledande sätt:

Exempelvis konstaterar Ecorys (2009, s. xiv) att eliminering av alla “angripbara” NTMS (cirka 50% av NTMS) skulle motsvara en extra inkomst på 12.300  (i 2008 års priser) per EU-hushåll under en arbetslivstid (med början år 2018 ), utan några detaljer kring denna beräkning. [Vår emfasering]

När det gäller BNP-tillväxten sätter OFSE:s studie också fingret på en annan mycket viktig fråga – nämligen vad som händer med BNP:n i de länder som inte kommer omfattas av TTIP. Rapporten beskriver hur många av dem kan komma att uppleva en minskning av sin BNP till följd av avtalet. Det handlar framför allt om länder som har närmare handelsrelationer till USA än EU, till exempel Kanada, Mexiko, Norge och Ryssland. Även låginkomstländer kommer skadas, med en beräknad genomsnittlig minskning av BNP på 1,4%. För afrikanska länder söder om Sahara är siffran 2,1% och i Latinamerika kan BNP komma att minska med hela 2,8%. Det behöver knappast sägas att detta förstås klingar mycket illa med EU:s samsämmighetsprincip.

Utöver att granska vad de fyra rapporterna säger, har OFSE också granskat vad de låter bli att tala om – däribland de makroekonomiska anpassningskostnaderna. En sådan är de sociala kostnaderna för jämkningen av icke-tariffära “handelshinder”, en annan kostnaderna för arbetslöshet.

Vad gäller de sociala kostnaderna för jämkningen av regleringar och lagar slår OFSE för det första fast att harmoniseringen av regleringar (t. ex tekniska standards), implicerar en anpassningskostnad på kort sikt för såväl allmänna institutioner som för företag som förväntas ställa om sina administrativa tillvägagångssätt, produktionsprocesser och produkter i linje med de nya standarderna.

För det andra kommer ett ömsesidigt erkännande av regleringar och standards öka kostnaderna för konsumentinformation, eftersom konsumenterna kommer konfronteras med en mer komplex och potentiellt mindre transparent mångfald av möjliga standards, t. ex på varor och tjänster.

För det tredje kommer elimineringen av icke-tariffära handelshinder resultera i en potentiell välfärdförlust för samhället så till vida att elimineringen hotar allmänpolitiska mål (t. ex konsumentsäkerhet, hälso- och sjukvårdsfrågor, miljösäkerhet) vilka inte omfattas av andra policys och politiska beslut.

När det gäller arbetslöshet förutsätter beräkningarna av TTIP:s potentiella fördelar förstås en omlokalisering av arbetskraften, dvs  olika sektorer kommer, under tryck från en ökad importkonkurrens, behöva minska sin utdelning och anställning. OEFS lyfter fram empiriska studier som visar hur denna omlokalisering förmodligen kommer innebära att  (i) de flesta omflyttade arbetarna kommer erbjudas lägre löner på sina nya jobb (ii) det kommer tillkomma substantiella kostnader för omskolning och (iii) en del av arbetarna, i synnerhet äldre och mindre specialiserade personer, med största sannolikhet kommer förbli arbetslösa under lång tid – vilket innebär ökade kostnader för exempelvis nationella arbetslöshetsunderstöd. Dessa problem tenderar också generellt att vara större under tider av ekonomisk kris och låg arbetsmarknadsmobilitet. Två förutsättningar som det knappast råder brist på i EU idag.

OEFS har också gjort en uppskattning av vad denna arbetslöshet skulle kosta samhället mer exakt – initialt 0.5 till 1.4 miljarder euro per år under en tioårsperiod. Det innebär att sammanlagt 5 – 14 miljoner euro kan komma att krävas för att finansiera anpassningskostnaderna på arbetsmarknaden (i denna beräkning har man uteslutit eventuella omskolningskostnader). Dessutom innebär det minskade skatteunderlaget och eventuella arbetslöshetsunderstöd ytterligare en kostnad på mellan 4  och 10 miljarder euro. Någon hänsyn till de här faktorerna tas dock inte i de fyra undersökta studierna.

Slutligen konstaterar man i rapporten att mycket lite hänsyn tas till att elimineringen av tullar faktiskt också kommer innebära en inkomstförlust för EU, även om tullarna i dagsläget är hyfsat låga. OEFS beräknar att förlusterna, åtminstone på kort sikt, kommer motsvara 2,5% av EU:s budget – pengar som kommer behöver tas från annat håll (troligtvis medlemsländerna).

Det finns alltså många problem med de undersökningar och rapporter man hittills förlitat sig på i debatten om TTIP, och kanske framför allt hur de tolkas och presenteras för allmänheten, sammanfattningsvis:

  • Den beräknade BNP-tillväxten är betydligt mer modest än man hittills velat göra gällande,
  • Beräkningarna bygger dessutom på en väldigt omfattande jämkning av lagar och standarder – 80% av inkomsterna uppskattas komma av det (vilket förstås ökar risken för att säkerheten inom olika sektorer kringgås),
  • Det finns stora risker att länder utanför TTIP-regionen påverkas negativt, beräkningar har uppskattat nästan 3% minskning av BNP för Latinamerika. Så mycket för den samstämmighetsprincipen,
  • Rapporterna underlåter också att nämna de makroekonomiska anpassningskostnader man kan förvänta sig av avtalet, t. ex sociala kostnader som uppstår i samband med jämkningen av reglering,
  • liksom kostnader för den arbetslöshet TTIP kommer bidra till. OFSE beräknar dem till mellan 5 och 14 miljarder euro, plus ytterligare 4 – 10 miljarder för förlorade skatteintäkter och dyl.
  • Dessutom underlåter man i undersökningarna att lyfta fram den inkomstminskning elimineringen av tullar kommer innebära. Åtminstone på kort sikt utgör de 2,5% av EU:s budget – pengar som förstås måste tas någon annanstans ifrån.

För att ytterligare förtydliga riskerna med att ta den här typen av rapporter kring förväntad tillväxtökning på allt för stort allvar, ägnar OFSE också ett avsnitt åt att visa hur många av löftena/beräkningarna i rapporterna inför NAFTA-avtalet för 20 år sedan inte kom att infrias:

För att summera föreslår vår granskning av tillgänglig litteratur på ämnet att det existerar en signifikant klyfta mellan förhandsprognoser och efterhandsutvärderingar med hänsyn till NAFTA:s effekt på BNP, löner och anställning. De flesta förhandsmodeller hade en tendens att överskatta fördelarna och underskatta kostnaderna av frihandel.

 

Även om uppskattningsteknikerna må ha utvecklats mot en mer sofistikerad nivå under de senaste två decennierna, har den grundläggande effektberäkningsmetodologin för handelsliberalisering förblivit i princip oförändrad. Därför, konkluderar man, bör man alltid förhålla sig skeptisk till resultaten i den här typen av rapporter. Och ett bra sätt att göra det på är ju att ägna sig åt just den typ av kritisk granskning som OFSE förser oss med här.

 

EU-kommissionen invänder mot kritiken

För ett par dagar sedan (den 27/2) släppte EU-kommissionen ett dokument med titeln EU-US Trade Agreement – The Facts. Syftet med dokumentet är att bemöta den massiva kritik som riktats mot TTIP genom att gå igenom ett antal påståenden och “visa” varför de är falska. Nedan följer en närmare granskning av EU-kommissionens “fakta”.

Vi har valt att plocka ut de citat som bäst belyser kommissionens ståndpunkter i de olika frågorna och de problem som finns behäftade med dem. För kommissionens fullständiga utläggning, se dokumentet som länkats ovan.

Påstående 1: TTIP skulle tillåta utländska (amerikanska) företag att underminera EU-lagar.

Kommissionen svarar:

Investment protection does not mean giving foreign firms unlimited rights or the possibility to question any national laws. Indeed, investment protection clauses can only be applied in very limited areas, for example if a firm is discriminate against compared to domestic firms or if a firm’s overseas operations are expropriated without compensation.

Att ISDS enbart skulle vara applicerbart på “mycket begränsade områden” är ett märkligt påstående mot bakgrund av de fall där klausulen tidigare har åberopats; valutadevalvering, kärnkraftsavveckling, förbud mot vinst i välfärd och införande av varningstexter på cigarettpaket är bara några exempel på lagförändringar som fått till följd att företag dragit stater inför rätta med hänvisning till ISDS. Med andra ord är “ifrågasättande av nationella lagar” precis vad ISDS har använts för hittills och det finns inget som pekar på att det skulle bli annorlunda med TTIP. Även om kommissionen gärna påpekar att: “An existing law cannot be undermined by a trade agreement. An existing ban on fracking or chlorine-washed chicken cannot be questioned, for example”, dvs redan vid tillfället för investeringen existerande lagar kan inte åberopas som utgångspunkt för en stämning, kvarstår fortfarande  den grundläggande problematiken – all form av progressiv politik kommer med laglig hjälp kunna ifrågasättas av företag och deras vinstintressen.

Kommissionen fortsätter:

Investment protection agreements are nothing new in Europe. In the last 60 years, the EU’s Member States have concluded 1400 bilateral agreements of this kind. All these agreements include a mechanism for settling investor-state disputes.

Ja, det är helt sant att många av EU:s medlemsländer redan har andra typer av bilaterala handelsavtal med ISDS-klausuler – det är just därför Vattenfall har haft möjlighet att stämma tyska staten på 3,7 miljarder euro. Däremot är det mycket få av EU:s medlemsländer som har något sådant avtal med USA i dagsläget. I relation till ISDS är också USA ett mycket speciellt land – amerikanska företag toppar nämligen listan över de som hittills flitigast använt ISDS-klausuler som stämningsunderlag

Påstående 2: TTIP kommer leda till privatiseringar inom områden som sjukvård, vatten och utbildning.

Kommissionen svarar:

The TTIP Agreement has nothing to do with privatisation – only governments can decide that. No free trade agreement obliges the EU’s Member States to liberalise or privatise the water industry or other public services, such as public health systems public transport or the education system.

Det är helt riktigt att TTIP inte innehåller något lagförslag kring privatiseringar. Det har heller ingen påstått. Vad kritiken har handlat om är att länders egen möjlighet att bestämma om eventuella avregleringars vara eller inte vara riskerar att undermineras när lagstiftning inom dessa områden kan leda till stämningar på miljardbelopp. Se t.ex fallet med Slovakiens sjukförsäkring som vi skrivit om här.

Påstående 3: TTIP öppnar dörren för fracking, klorintvättad kyckling och GMO-mat.

Kommissionen svarar:

The European Union is not going to negotiate the EU’s high standards. The same goes for data protection. The EU and its Member States will continue to be able to regulate as they see fit.

Återigen, ja, medlemsländerna kommer även fortsättningsvis kunna lagstifta så som de själva anser brukligt. Men precis som i fallet med privatiseringar kommer det inte ske utan risk. Se t.ex Kanada som vi också skrivit om här.

Påstående 4: TTIP är odemokratiskt och de folkvalda politikerna har inget inflytande på det.

Kommissionen svarar:

Both the EU’s national parliaments as well as MEPs in the European Parliament have considerable influence on the TTIP negotiations. The European Commission is negotiating the trade agreement in the name of, and with a mandate from, the EU’s Member States.

För det första är det uppenbart att EU-parlamentarikerna (MEP:s) inte har det inflytande på förhandlingarna som man här vill ge sken av. Kommissionen rapporterar endast till en specifik grupp MEP:s, nämligen de som ingår i “US monitoring group” – vilken i sin tur bara består av utvalda ledamöter från INTA (EU:s internationella handelskommitté) (exakt vilka ledamöter den gruppen består av är för övrigt extremt svårt att hitta information om). Dessa avrapporteringar är givetvis inte öppna för allmänheten, vilket sätter fingret på det största transparensproblemet med förhandlingarna – nämligen kommunikationen till befolkningen i stort. Kommissionens definition av öppenhet har hittills bara innefattat att tala om hur förhandlingarna går, inte vad man faktiskt diskuterar bakom de stängda dörrarna. Ett belysande exempel på oviljan att informera om hur förhandlingarna går till (vilka som är närvarande, vad som diskuteras, vilka krav man ställer och utifrån vilket underlag) är hur CEO den 19 april förra året begärde ut dokument om förhandlingarna från EU-kommissionen (genom att åberopa Freedom of Information Act), och hur det kom att dröja ända till den 8 januari i år innan de gavs tillgång till 44 av de hundratals förhandlingsdokumenten. Av dessa 44 dokument är det i sin tur bara fem (!) som inte har genomgått en omfattande censur (läs mer här).

EU motiverar detta med att censuren gäller delar som “innehåller information relaterad till EU:s förhandlingsposition” och att “ett offentliggörande av den informationen skulle ha en negativ inverkan på EU:s möjligheter att genomföra förhandlingarna”. För det första kan man fråga sig varför så många andra internationella (handels)förhandlingar då tycks gå utmärkt att genomföra utan att tumma på öppenheten. I WHO (World Trade Organisation) publicerar till exempel alla medlemmar (inklusive EU) sina förhandlingspositioner utan att det förefaller utgöra något hinder för överenskommelserna. Detsamma gäller klimatförhandlingarna i FN, osv. För det andra tycks detta specifika TTIP-behov inte vara aktuellt när det gäller information till företag och deras lobbygrupper.

Som vi tidigare har berättat har kommissionen dessutom utformat en PR-strategi för TTIP, en strategi som dels syftar till att “hålla ett fast grepp om hur mainstream-media berättar om förhandlingarna, där det finns ett brett stöd för logiken bakom avtalet och dess tänkta innehåll”, dels se till att “EU talar så mycket som möjligt med en röst”, dvs. stävja kritik från olika politiska grupper inom medlemsländerna. Kommissionen är alltså inte endast vaksamma när det gäller vad och hur de själva kommunicerar om förhandlingarna – de vill också påverka fristående mediers rapportering.

Kommissionen avslutar sin “faktagenomgång” på följande vis:

Why bother? The Transatlantic trade and Investment Partnership could have a similar effect to a package of economic stimulus measures. It could boost growth by 0.5% of GDP or some €120 bn, equivalent to €500 for every EU household because savings for companies also mean cheaper products, higher quality and more choice for consumers.

Det här är det klassiska argumentet för varför TTIP är en så bra affär – vi kommer alla att tjäna på det! För vår svenska handelsminister Ewa Björling tycks det nästan ha blivit ett mantra, gång på gång har hon poängterat att avtalet “kan ge varje svensk uppemot 1700 kronor extra i plånboken varje år” (se t. ex “Sverige kan spela nyckelroll i TTIP-förhandlingarna”). Det börjar nästan bli lite tjatigt att hela tiden behöva påpeka hur överdrivna de här siffrorna är. Siffrorna kommer från den “impact assessment report” som EU-kommissionen producerat och den ekonomiska studie på vilken den baseras. I denna studie undersöks olika scenarion – de 120 miljoner dollars ökning man talar om här är ett resultat av det “bästa tänkbara” scenariet. Denna ökning skulle dessutom inte ske direkt – det skulle dröja tio år innan avtalet fick full effekt och under dessa tio år skulle ökningen inte ligga på mer än 0,05%. Nå, men detta är alltså den mest optimistiska bedömningen (eller, om man så vill, gissningen). Med utgångspunkt i de mer realistiska scenarierna bedömer rapporten istället en ökning på ca 0,1% av BNP – dvs en ökning av ca 0,01% under den första tioårsperioden. Några “1700 kronor i varje svensks plånbok” är det alltså knappast tal om.

EU-kommissionen argumenterar alltså för att TTIP verkligen ligger i allmänhetens intresse. Vilket leder till frågan: hur kommer det sig då att kommissionen genomgående prioriterar företagens inflytande framför befolkningens?

I ett politiskt debattklimat som allt mer kommit att handla om vad vi som individer kortsiktigt kan “tjäna” på olika politiska reformer, dvs antalet extra sedlar de ger oss i “plånboken”, är det också lätt att glömma bort de mer långsiktiga perspektiven. Vilken prislapp är vi beredda att sätta på vårt inflytande över politiska beslutsprocesser och våra möjligheter att genomföra en progressiv och miljömedveten politik?

Christofer Fjellner kastar sten i glashus

Svensk medias rapportering kring TTIP har, med undantag för ett fåtal debattartiklar, hittills antingen lyst med sin frånvaro eller varit rakt igenom positiv. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att de som faktiskt börjar peka på den omfattande problematik som gömmer sig i avtalet, lätt uppfattas som galna konspirationsteoretiker.

Detta har den moderata europaparlamentarikern Christofer Fjellner insett när han i SvD 21/11 bemöter miljöpartisterna Carl Schlyters och Kew Nordqvists debattartikel om ISDS-problematiken med att vifta med just konspirationsteoretikerkortet. Det är inte ett dumt drag, men dessvärre inte heller ett ärligt sådant.

Fjellner skriver:

På Brännpunkt 17/11 försöker miljöpartisterna Carl Schlyter och Kew Nordqvist med hjälp av en samling konspirationsteorier beskriva avtalet som ett monster. Att man i lönndom ger storföretag ett verktyg att genom rättsprocesser beröva oss hälsa och miljö. Inget kunde vara längre från sanningen.

Schlyters och Nordqvists belägg för detta är att man bland annat förhandlar om tvistlösningsmekanismer för tvister mellan investerare och stater (ISDS). De åberopar tveksamma fall där företag i andra delar av världen har stämt olika länder. De väljer dock att inte berätta att inget av företagen gått vinnande ur processen.

De enligt Fjellner ”tveksamma fall” som Schlyter och Nordqvist refererar till i sin debattartikel är tobaksbolaget Phillip Morris stämningsansökan mot Uruguay (med anledning av varningstexter på cigarettpaket), Lone Pine Resources Inc som med utgång i NAFTA krävt Kanada på 250 miljoner dollar (efter att delstaten Quebec la in ett moratorium mot den, ur miljöaspekt, mycket tveksamma tekniken ”fracking” som används för att utvinna olja och gas ur klippor) samt det holländska försäkringsbolaget Achmea som stämt Slovakien på 22 miljoner euro efter att landet genomfört en reform som hindrar sjukförsäkringsbolag från att bedriva verksamhet med vinstintresse.

Att inget av företagen skulle gått vinnande ur processen är inte ens en sanning med modifikation – det är ren lögn. I slutet av förra året vann Achmea mot Slovakien i fallet om vinstdrivande sjukförsäkringsbolag. Vad gäller de andra fallen har inget av dem ännu avslutats – Phillip Morris v. Uruguay förväntas avslutas under senare hälften av 2014 och här är en artikel från 7/11 angående Lone Pine Resources inte ännu avslutade rättsprocess mot Kanada. Det Fjellner försöker implicera i sin debattartikel är att inget av fallen skulle ha utfallit till investerarnas fördel. Detta är alltså inte på något vis sant. Och även om det vore det, bör man ha i åtanke att även i de fall som faktiskt utfallit till statens fördel (märk väl – hittills bara 42% av alla avslutade fall) har staten själv fått stå för rättegångskostnaderna (i snitt över 8 miljoner dollar per fall). Bara själva risken att få en stämning på sig utgör med andra ord ett hot om omfattande belastningar på statsfinanserna.

Vidare skriver Fjellner:

För ISDS är inte ett verktyg för företag att köra över demokratiskt fattade beslut utan tvärt om att garantera att länder respekterar grundläggande rättsprinciper. Det är just därför FN:s organ för handel och utveckling (UNCTAD) arbetar för fler sådana avtal.

Var Fjellner har fått denna uppfattning ifrån är för oss lite av ett mysterium. Av UNCTAD:s egna rapporter är det svårt att dra någon annan slutsats än att de tvärtom är mycket skeptiska till ISDS, åtminstone i dess nuvarande form:

Concerns with the current ISDS system relate, among others things, to a perceived deficit of legitimacy and transparency; contradictions between arbitral awards; difficulties in correcting erroneous arbitral decisions; questions about the independence and impartiality of arbitrators, and concerns relating to the costs and time of arbitral procedures.

Fjellner påpekar också att Sverige redan har investeringsavtal med över 50 länder. För det första är detta inte ett argument för att investeringsavtal är av godo. För det andra urskiljer sig amerikanska företag från andra länders genom att vara de som stått för flest initierade ISDS-stämningar hittills. Det är ett argument för att vara extra vaksamma när det gäller just TTIP. Ett annat är att avtalet är tänkt att fungera som mall för andra, framtida avtal. ISDS-klausulens vara eller icke vara i just detta avtal kommer med andra ord att få avgörande konsekvenser.

Fjellner avslutar sin artikel med att beskylla Schlyter och Nordqvist för att vara okunniga konspirationsteoretiker, oförmögna att föra en ansvarsfull handelspolitik. Men frågan är om Fjellner inte borde se om sitt eget hus innan han börjar kasta sten i glashus på SvD:s debattsidor?

Introduktion till TTIP

TTIP är en förkortning för the Transatlantic Trade and Investment Partnership, namnet på det frihandelsavtal som EU och USA just nu förhandlar om. Förhandlingarna påbörjades 2013 och beräknas pågå under hela 2014, för att sedan avslutas 2015.

Syftet med avtalet är förstås, som hos alla frihandelsavtal, att öka handels– och investeringsmöjligheterna genom reducering av “hinder” – ekonomiska (tullar, icke-tarriffära avgifter etc) såväl som legala (regelverk och bestämmelser). Eller som EU uttrycker det i det förhandlingsmandat som läckte tidigare i år:

Avtalet skulle bidra till den progressiva och ömsesidiga liberaliseringen av handel och investering i varor och tjänster, så väl som regler för handel och investeringsrelaterade problem med särskilt fokus på avskaffning av onödiga rättsliga barriärer. [egen översättning]

Avtalet motiveras bland annat av att EU och USA idag står för “nästan hälften av den globala BNP:n och en tredjedel av den totala världshandeln”. Men syftet är inte uteslutande ekonomiskt. Genom avtalet vill man också knyta de båda parterna (EU och USA) närmare varandra – det har bland annat talats om avtalet i termer av ett “ekonomiskt NATO” (se till exempel NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen göra det här)

Sveriges roll i inititativtagandet till dessa förhandlingar har varit framträdande, och i det svenska utkastet till förhandlingsmandat understryks att “[e]tt partnerskap mellan EU och USA för handel investeringar är en svensk prioritering i den transatlantiska relationen” samt att regeringens målsättning är “att ett transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar ska vara så brett och omfattande som möjligt”.

Idag är det bara 8 av EU:s medlemsländer som redan ingår i någon form av frihandelsavtal med USA. För övriga länder, däribland Sverige, kommer avtalet således att innebära stora förändringar. Samtidigt har informationen om hur dessa förändringar ser ut och vad TTIP egentligen innebär varit ytterst begränsad från regeringshåll, och att själv sätta sig in i frågan kan förefalla snårigt och svårt, inte minst givet den brist på transparens som omgärdar förhandlingarna. Tanken med den här bloggen är därför att ge en enkel förklaring till vad TTIP innebär, vilken kritik man kan rikta mot det och inte minst – varför vi tycker att det bör stoppas.

EU:s förhandlingsmandat som läckte i somras, slår fast att avtalet är tänkt att omfatta tre nyckelkomponenter: (a) marknadstillträde, (b) rättsliga frågor och icke-tarrifära barriärer, samt (c) regler. Dessa tre komponenter “kommer förhandlas fram parallellt och utgöra del av ett enskilt avtal för att garantera ett balanserat utfall mellan avskaffandet av tullar och avskaffandet av onödiga regelmässiga handelshinder” (se förhandlingsmandatet punkt 5).

Vi kommer att beröra samtliga punkter i olika blogginlägg, samt försöka ge en närmare genomgång av själva förhandlingsmandatets utformning. För den som är intresserad av att läsa det i sin helhet finns det läckta originalet här (och för den som hellre läser det på svenska har vi också översatt det). Utöver detta kommer vi försöka kommentera olika inlägg i debatten och samla länkar där den som vill kan läsa mer.

Till att börja med kommer vi nedan att lyfta upp en av de, ur ett demokratiskt perspektiv, mest alarmerande delarna av avtalet. Den döljer sig under förhandlingsmandatets avsnitt “Handel i tjänster och investeringar”, i vilket EU slår fast att:

Målet för förhandlingarna angående investeringar kommer vara att förhandla om investeringsliberalisering och skyddsåtgärder, inklusive en tvistlösningsmekanism (Investor-state dispute settlement-klausul (ISDS)), på basis av de högsta nivåerna för avreglering och de högsta standarder för skydd som båda parter har förhandlat fram till dags dato.

Denna Investor-state dispute settlement (ISDS)-klausul som EU vill inkludera i avtalet innebär nämligen att investerare (läs: företag) som upplever att deras beräknade vinstuttag på något sätt decimeras av förändringar i marknadsförutsättningarna får rätt att dra ett land inför rätta – och kräva ersättning för utebliven vinst. Detta för att göra företag mer benägna att investera, eftersom riskerna på så vis minimeras. Det vill säga – ett företag (till exempel ett tobaksbolag) som upplever att ett land de har investerat i på något sätt har förändrat förutsättningarna för deras försäljning (i tobaksbolagets fall kanske genom att landet lagstiftat om krav på varningstext på cigarettpaket) kan med hänvisning till ISDS-klausulen kräva ekonomisk kompensation från landet i fråga.

Låter det absurt? Det är det. Men exemplet ovan är icke desto mindre ett verkligt sådant – den 19 februari 2010 lämnade tobaksjätten Philip Morris in en stämning mot staten Uruguay på just dessa grunder, med hänvisning till ISDS-klausulen i de båda ländernas (dvs Schweiz och Uruguays) bilaterala frihandelsavtal.

Philip Morris v.s Uruguay är heller inget unikt fall. Enligt FN:s rapport “Recent developement in Investor-state dispute settlement (ISDS)” initierades 58 nya ISDS-fall år 2012, antalet avslutade fall uppgick då i 244. (Men FN slår också fast att “[s]ince most arbitration forums do not maintain a public registry of claims, the total number of cases is likely to be higher” (se sida 2 här).

Tobaksfrågor är förstås inte det enda som kan ligga till grund för åberopande av  ISDS– klausulen. Här följer ytterligare några exempel:

  • Med utgångspunkt i NAFTA (North American Free Trade Agreement) har det amerikanska företaget Lone Pine Resources Inc. krävt Kanada på 250 miljoner dollar. I det här fallet rör det sig om miljöfrågor – Quebec la in ett moratorium på “fracking” (teknik för att extrahera olja och gas från klippor), på grund av osäkerheter kring vilken påverkan det kan ha på miljön.

Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att förstå hur oerhört problematiskt det är om en stat riskerar stämningar på miljon– och miljardbelopp som svar på sina politiska reformer. Både FN och IMF har också varnat för att den här typen av avtal kan hämma länders förmåga att bemöta finanskriser på ett tillbörligt sätt (se punkt 2). Och om vi ska anlägga ett svenskt perspektiv är det lätt att föreställa sig hur till exempel de aktuella områdena gruvnäring, respektive vinster i välfärden skulle kunna utgöra grund för liknande dispyter.

Men, kanske någon invänder – bara för att företag har rätt att stämma stater på pengar innebär det ju inte att de vinner den rättsliga processen? Hur ofta händer det egentligen att länderna faktiskt tvingas betala?

Av ovan nämnda 244 avslutade fall dömdes ca 42% till statens fördel och ca 31% till investerarens, resten utmynnade i förlikning. Av de fall som initierades 2012 har nio lett till skadeståndsbeviljande, varav ett utgjordes av det högsta i ISDS historia – 1,77 miljarder dollar i fallet Occidental / Ecuador. Även om det hade rört sig om ett fall på tusen hade det varit problematiskt nog, nu är det minst sagt alarmerande. Kostnaden för rättegången, som i snitt övergår 8 miljoner dollar per fall och part, måste nämligen landet betala oavsett om domen faller till deras fördel eller ej. FN beskriver det så här på sida fyra i rapporten Reform of Investor-State Dispute Settlement: in Search of a Roadmap, från 26 juni i år:

On avarege, costs, including legal fees (which on average amount to approximately 82% of total costs) and tribunal expenses, have exceeded 8 million dollar per party per case. For any country, but espacially for poorer ones, this is a significant burden on public finances. Even if the government wins the case, tribunals have mostly refrain from ordering the claimant investor to pay the respondent’s costs.

Dessutom slår FN fast att de 58 initierade fallen 2012 innebär en markant ökning mot föregående år – och att detta bör ses som ett tecken på att företagens benägenhet att använda sig av ISDS-möjligheten bara växer. Och om ett land vägrar betala? Ja, då kan skadeståndskravet verkställas genom att tillgångar som tillhör staten beslagtas, alternativt genom avgifter på landets export.

En motivering till ISDS-klausulens förekomst brukar vara att det är ett vanligt inslag i samtida frihandelsavtal. Vad man gärna undviker att nämna är att bland annat Australien redan den 15 juli 2011 bestämde sig för att vägra ISDS med denna motivering:

However, the Government does not support provisions that would confer greater legal rights on foreign businesses than those available to domestic businesses. Nor will the Government support provisions that would constrain the ability of Australian governments to make laws on social, environmental and economic matters in circumstances where those laws do not discriminate between domestic and foreign businesses. The Government has not and will not accept provisions that limit its capacity to put health warnings or plain packaging requirements on tobacco products or its ability to continue the Pharmaceutical Benefits Scheme […] In the past, Australian Governments have sought the inclusion of investor-state dispute resolution procedures in trade agreements with developing countries at the behest of Australian businesses. The Gillard Government will discontinue this practice. If Australian businesses are concerned about sovereign risk in Australian trading partner countries, they will need to make their own assessments about whether they want to commit to investing in those countries […] Foreign businesses investing in Australia will be entitled to the same legal protections as domestic businesses but the Gillard Government will not confer greater rights on foreign businesses through investor-state dispute resolution provisions. (citatet är hämtat från regeringens hemsida)

Men hur stor vikt lägger man då i avtalsförhandlingarna vid denna ISDS-klausul? Tja, förhandlingsmandatets avsnitt om marknadstillgång avslutas så här:

Avtalet bör ha som målsättning att inkludera en effektiv och avancerad ISDS-mekanism, som sörjer för öppenhet, medlares självständighet samt förutsägbarhet, inklusive en direkt möjlighet för bindande tolkning av avtalet för alla parter. State-to-state dispute settlement bör inkluderas, men inte hindra investerares rätt att åberopa ISDS-mekanismer. Det bör erbjuda investerare ett brett utbud av medlingsforum likt de som nu finns tillgängliga under medlemsländernas bilaterala investeringsavtal. Hänsyn bör tas till möjligheten att inom avtalet skapa en besvärsinstansmekanism applicerbar på ISDS.

Tanken är också att “avtalets skyldigheter ska vara bindande på alla statliga nivåer”, specificerat när det gäller investeringsskyddet som att “[a]lla sub-centrala organ och entiteter (så som stater eller kommuner) bör effektivt åtlyda avtalets investeringsskyddskapitel”. Dessutom gäller det retroaktivt, det vill säga “oavsett om investeringen görs före eller efter att avtalet trätt i kraft” (se “Målsättning”, efter punkt 16 i förhandlingsmandatet).

Om EU och den svenska regeringen får som de vill, det vill säga inkluderingen av en stark och omfattande ISDS-mekanism under avtalets bindande bestämmelser, kommer det alltså i förlängningen innebära ett direkt hot mot våra möjligheter att driva igenom olika typer av progressiva politiska reformer – till exempel i fråga om miljö, privatiseringar, offentlig upphandling, hälsa eller ekonomi.

Skulle det då räcka med att ISDS-klausulen, mot förmodan, stryks ur avtalet? Nej, ISDS är som sagt inte den enda problematiska aspekten av TTIP – även frågor om transperens, jämkning av regler och det faktaunderlag som EU-komissionen använt sig av för prognoser om avtalets potentiella ekonomiska utfall har ifrågasatts på flera plan. Detta kommer vi att återkomma till i framtida blogginlägg.