Det ligger i allas* intresse att stoppa TTIP

Det svenska motståndet mot TTIP har under den senaste tiden fått ett avsevärt uppsving. Den största delen av den växande opinionens fokus ligger på ISDS, vilket givetvis är bra, men inte heller helt riskfritt. Med ett blint fokus på endast ISDS och problematiken som medföljer riskerar man att missa de ideologiska förtecken som avtalet bygger på.

LO, TCO och Saco är för TTIP utan ISDS, eller med en ISDS som är ”rättsäker och öppen”. Hur nu en klausul som tillåter företag att stämma demokratiska stater för demokratiskt beslutad reglering på något vis skulle kunna vara ”rättsäker och öppen” kan nog endast LO, TCO och Saco svara på. Men om vi som opposition inte lyckas kommunicera en kritik mot TTIP som sträcker sig längre än ”ISDS är fel” så är den oppositionen endast marginellt bättre än LO, TCO och Saco. Tanken med detta inlägg är att påminna om varför det är viktigt att kritisera TTIP ur ett större perspektiv och därigenom belysa de ideologiska tveksamheter som genomsyrar idén bakom avtalet.

TTIP är ett handelsavtal som snarare handlar om avreglering än frihandel. Traditionella handelsavtal brukar främst innebära avskaffandet eller minskningen av tullar och tariffer. Avsikten med TTIP är givetvis att avskaffa och minska så mycket tullar och tariffer det går, men främst handlar det om ”harmonisering” av både nuvarande reglering och framtida reglering av den amerikanska såväl som den europeiska marknaden, dvs avskaffandet av så kallade non-tariff trade barriers (NTBs). Denna “harmonisering” ska paradoxalt nog enligt kommissionens utsago ske utan att varken höja eller sänka standarden på regleringen. Vidare vill man även upprätta ett regulatoriskt samarbete mellan parterna som bland annat kommer att innefatta ett permanent samarbetsråd med uppgift att undersöka framtida lagförslags effekt på handel oberoende av exempelvis påverkan på miljö eller människors hälsa. I ett läckt dokument konstateras bland annat att:

[B]oth sides will reaffirm their sovereign right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objectives and to ensure that their laws and policies provide for and encourage high levels of environmental, health, safety, consumer and labour protection.

 

Det är en avsevärd skillnad på “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objektives” och “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of public policy objektives”. Med värdeordet “legitim” förflyttas makten från demokratiska instanser till teknokratiska sammarbetsråd (eller vilka det nu är upp till att tolka vad som ska anses vara legitima skäl för att försvara miljö och civilsamhälle). Varför vill man inte att allmänheten ska få vara med och avgöra vad som är en legitim åtgärd när det kommer till hälsa, säkerhet och konsument- och arbetsskydd? Svaret på den frågan kan härledas till EU-kommissionens tendens att alltid sätta handelsintressen främst.

Det är här den mest grundläggande problematiken börjar framträda. Det vill säga den bakomliggande uppfattningen att vad som är en ”nödvändig reglering”, var gränsen för en ”lättvindig stämning” går eller en vad som ska anses vara en “legitim publik åtgärd”, inte är frågor som ska avgöras av demokratiskt valda församlingar utan istället beslutas bakom stängda dörrar av teknokrater mot bakgrund av handelspåverkan. Oavsett vilka inskränkningar som görs i avtalet vad gäller exempelvis ISDS efter den publika konsultationen så kvarstår den huvudsakliga ideologiska idén och således också problematiken med TTIP – att man i den fria handelns namn sätter företags rättigheter till vinst och exploatering framför de mest grundläggande tankarna bakom demokrati. Att EU-kommissionens lojalitet inte ligger i det publika intresset blir knappast tydligare än så.

Vilka avtalet är till för blir också tydligt när man tittar på vilka som får komma till tals i de studier som gjorts på vilka effekter avtalet kommer att ha när det väl träder i kraft. I rapporten vi skrev om den 9/4 går det exempelvis att läsa att underlaget för Ecorys rapport om avtalets beräknade fördelar, primärt är framtaget i samarbete med företag och företagsorganisationer. 5500 sådana tillfrågades om deras syn på NTBs. Som vanligt lämnas företrädare för människorättsorganisationer, arbetsrätt och konsumentskydd utanför. I september förra året publicerade CEO en lista över 130 möten som kommissionen hållit med “stakeholders” varav det visade sig att 119 stycken, dvs hela 93%, varit med storföretag och deras lobbygrupper.

Att kommissionens lojalitet främst ligger hos företagen blir självfallet tydligt även när man granskar hur argumenten för ISDS ser ut. Det är vanligt att ISDS-förespråkare (däribland EU-kommissionen) argumenterar att ISDS är nödvändigt för att investerare ska kunna skydda sig mot så kallad indirekt expropriation. Det här är en lömsk form av retorik då ord som expropriation för tankarna till scenarion där företags äganderätt till exempelvis lokaler eller utrustning är hotad. Men vad som menas med indirekt expropriation, också kallad creeeping expropriation, är att äganderätten till beräknad vinst som hotas av lagar, regleringar och skatter är skäl nog att använda en ISDS-klausul som grund för att stämma staten. Det är som att arbetare skulle kunna stämma sina arbetsgivare för utebliven beräknad lön vid uppsägning eller lönesänkning. Vad den här retoriken inte minst visar på, förutom kommissionens totala avsaknad av respekt för EU-medborgarnas demokratiska rättigheter, är en helt och hållet snedvriden syn på ägande. Företag äger inte framtida vinster de beräknar att göra, och att då mena att ett hot mot möjligheten att plocka ut dessa är exempel på expropriation är på gränsen till perverst. Det mest skrämmande är att de planerade “harmoniseringarna” och det regulatoriska samarbetet visar att TTIP även utan en ISDS, skulle vara tillräckligt för att ytterligare skjuta makten längre bort från folket och närmare storföretagen.

TTIP-motståndet är inte en höger- eller vänsterfråga, TTIP-motståndet är ett försök att försvara den lilla bit av maktkakan som fortfarande ägs av civilsamhället.

 

* Utom möjligen multinationella företags, riskkapitalisters och miljöbovars …

Advertisements

EU-kommissionen invänder mot kritiken

För ett par dagar sedan (den 27/2) släppte EU-kommissionen ett dokument med titeln EU-US Trade Agreement – The Facts. Syftet med dokumentet är att bemöta den massiva kritik som riktats mot TTIP genom att gå igenom ett antal påståenden och “visa” varför de är falska. Nedan följer en närmare granskning av EU-kommissionens “fakta”.

Vi har valt att plocka ut de citat som bäst belyser kommissionens ståndpunkter i de olika frågorna och de problem som finns behäftade med dem. För kommissionens fullständiga utläggning, se dokumentet som länkats ovan.

Påstående 1: TTIP skulle tillåta utländska (amerikanska) företag att underminera EU-lagar.

Kommissionen svarar:

Investment protection does not mean giving foreign firms unlimited rights or the possibility to question any national laws. Indeed, investment protection clauses can only be applied in very limited areas, for example if a firm is discriminate against compared to domestic firms or if a firm’s overseas operations are expropriated without compensation.

Att ISDS enbart skulle vara applicerbart på “mycket begränsade områden” är ett märkligt påstående mot bakgrund av de fall där klausulen tidigare har åberopats; valutadevalvering, kärnkraftsavveckling, förbud mot vinst i välfärd och införande av varningstexter på cigarettpaket är bara några exempel på lagförändringar som fått till följd att företag dragit stater inför rätta med hänvisning till ISDS. Med andra ord är “ifrågasättande av nationella lagar” precis vad ISDS har använts för hittills och det finns inget som pekar på att det skulle bli annorlunda med TTIP. Även om kommissionen gärna påpekar att: “An existing law cannot be undermined by a trade agreement. An existing ban on fracking or chlorine-washed chicken cannot be questioned, for example”, dvs redan vid tillfället för investeringen existerande lagar kan inte åberopas som utgångspunkt för en stämning, kvarstår fortfarande  den grundläggande problematiken – all form av progressiv politik kommer med laglig hjälp kunna ifrågasättas av företag och deras vinstintressen.

Kommissionen fortsätter:

Investment protection agreements are nothing new in Europe. In the last 60 years, the EU’s Member States have concluded 1400 bilateral agreements of this kind. All these agreements include a mechanism for settling investor-state disputes.

Ja, det är helt sant att många av EU:s medlemsländer redan har andra typer av bilaterala handelsavtal med ISDS-klausuler – det är just därför Vattenfall har haft möjlighet att stämma tyska staten på 3,7 miljarder euro. Däremot är det mycket få av EU:s medlemsländer som har något sådant avtal med USA i dagsläget. I relation till ISDS är också USA ett mycket speciellt land – amerikanska företag toppar nämligen listan över de som hittills flitigast använt ISDS-klausuler som stämningsunderlag

Påstående 2: TTIP kommer leda till privatiseringar inom områden som sjukvård, vatten och utbildning.

Kommissionen svarar:

The TTIP Agreement has nothing to do with privatisation – only governments can decide that. No free trade agreement obliges the EU’s Member States to liberalise or privatise the water industry or other public services, such as public health systems public transport or the education system.

Det är helt riktigt att TTIP inte innehåller något lagförslag kring privatiseringar. Det har heller ingen påstått. Vad kritiken har handlat om är att länders egen möjlighet att bestämma om eventuella avregleringars vara eller inte vara riskerar att undermineras när lagstiftning inom dessa områden kan leda till stämningar på miljardbelopp. Se t.ex fallet med Slovakiens sjukförsäkring som vi skrivit om här.

Påstående 3: TTIP öppnar dörren för fracking, klorintvättad kyckling och GMO-mat.

Kommissionen svarar:

The European Union is not going to negotiate the EU’s high standards. The same goes for data protection. The EU and its Member States will continue to be able to regulate as they see fit.

Återigen, ja, medlemsländerna kommer även fortsättningsvis kunna lagstifta så som de själva anser brukligt. Men precis som i fallet med privatiseringar kommer det inte ske utan risk. Se t.ex Kanada som vi också skrivit om här.

Påstående 4: TTIP är odemokratiskt och de folkvalda politikerna har inget inflytande på det.

Kommissionen svarar:

Both the EU’s national parliaments as well as MEPs in the European Parliament have considerable influence on the TTIP negotiations. The European Commission is negotiating the trade agreement in the name of, and with a mandate from, the EU’s Member States.

För det första är det uppenbart att EU-parlamentarikerna (MEP:s) inte har det inflytande på förhandlingarna som man här vill ge sken av. Kommissionen rapporterar endast till en specifik grupp MEP:s, nämligen de som ingår i “US monitoring group” – vilken i sin tur bara består av utvalda ledamöter från INTA (EU:s internationella handelskommitté) (exakt vilka ledamöter den gruppen består av är för övrigt extremt svårt att hitta information om). Dessa avrapporteringar är givetvis inte öppna för allmänheten, vilket sätter fingret på det största transparensproblemet med förhandlingarna – nämligen kommunikationen till befolkningen i stort. Kommissionens definition av öppenhet har hittills bara innefattat att tala om hur förhandlingarna går, inte vad man faktiskt diskuterar bakom de stängda dörrarna. Ett belysande exempel på oviljan att informera om hur förhandlingarna går till (vilka som är närvarande, vad som diskuteras, vilka krav man ställer och utifrån vilket underlag) är hur CEO den 19 april förra året begärde ut dokument om förhandlingarna från EU-kommissionen (genom att åberopa Freedom of Information Act), och hur det kom att dröja ända till den 8 januari i år innan de gavs tillgång till 44 av de hundratals förhandlingsdokumenten. Av dessa 44 dokument är det i sin tur bara fem (!) som inte har genomgått en omfattande censur (läs mer här).

EU motiverar detta med att censuren gäller delar som “innehåller information relaterad till EU:s förhandlingsposition” och att “ett offentliggörande av den informationen skulle ha en negativ inverkan på EU:s möjligheter att genomföra förhandlingarna”. För det första kan man fråga sig varför så många andra internationella (handels)förhandlingar då tycks gå utmärkt att genomföra utan att tumma på öppenheten. I WHO (World Trade Organisation) publicerar till exempel alla medlemmar (inklusive EU) sina förhandlingspositioner utan att det förefaller utgöra något hinder för överenskommelserna. Detsamma gäller klimatförhandlingarna i FN, osv. För det andra tycks detta specifika TTIP-behov inte vara aktuellt när det gäller information till företag och deras lobbygrupper.

Som vi tidigare har berättat har kommissionen dessutom utformat en PR-strategi för TTIP, en strategi som dels syftar till att “hålla ett fast grepp om hur mainstream-media berättar om förhandlingarna, där det finns ett brett stöd för logiken bakom avtalet och dess tänkta innehåll”, dels se till att “EU talar så mycket som möjligt med en röst”, dvs. stävja kritik från olika politiska grupper inom medlemsländerna. Kommissionen är alltså inte endast vaksamma när det gäller vad och hur de själva kommunicerar om förhandlingarna – de vill också påverka fristående mediers rapportering.

Kommissionen avslutar sin “faktagenomgång” på följande vis:

Why bother? The Transatlantic trade and Investment Partnership could have a similar effect to a package of economic stimulus measures. It could boost growth by 0.5% of GDP or some €120 bn, equivalent to €500 for every EU household because savings for companies also mean cheaper products, higher quality and more choice for consumers.

Det här är det klassiska argumentet för varför TTIP är en så bra affär – vi kommer alla att tjäna på det! För vår svenska handelsminister Ewa Björling tycks det nästan ha blivit ett mantra, gång på gång har hon poängterat att avtalet “kan ge varje svensk uppemot 1700 kronor extra i plånboken varje år” (se t. ex “Sverige kan spela nyckelroll i TTIP-förhandlingarna”). Det börjar nästan bli lite tjatigt att hela tiden behöva påpeka hur överdrivna de här siffrorna är. Siffrorna kommer från den “impact assessment report” som EU-kommissionen producerat och den ekonomiska studie på vilken den baseras. I denna studie undersöks olika scenarion – de 120 miljoner dollars ökning man talar om här är ett resultat av det “bästa tänkbara” scenariet. Denna ökning skulle dessutom inte ske direkt – det skulle dröja tio år innan avtalet fick full effekt och under dessa tio år skulle ökningen inte ligga på mer än 0,05%. Nå, men detta är alltså den mest optimistiska bedömningen (eller, om man så vill, gissningen). Med utgångspunkt i de mer realistiska scenarierna bedömer rapporten istället en ökning på ca 0,1% av BNP – dvs en ökning av ca 0,01% under den första tioårsperioden. Några “1700 kronor i varje svensks plånbok” är det alltså knappast tal om.

EU-kommissionen argumenterar alltså för att TTIP verkligen ligger i allmänhetens intresse. Vilket leder till frågan: hur kommer det sig då att kommissionen genomgående prioriterar företagens inflytande framför befolkningens?

I ett politiskt debattklimat som allt mer kommit att handla om vad vi som individer kortsiktigt kan “tjäna” på olika politiska reformer, dvs antalet extra sedlar de ger oss i “plånboken”, är det också lätt att glömma bort de mer långsiktiga perspektiven. Vilken prislapp är vi beredda att sätta på vårt inflytande över politiska beslutsprocesser och våra möjligheter att genomföra en progressiv och miljömedveten politik?

Christofer Fjellner kastar sten i glashus

Svensk medias rapportering kring TTIP har, med undantag för ett fåtal debattartiklar, hittills antingen lyst med sin frånvaro eller varit rakt igenom positiv. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att de som faktiskt börjar peka på den omfattande problematik som gömmer sig i avtalet, lätt uppfattas som galna konspirationsteoretiker.

Detta har den moderata europaparlamentarikern Christofer Fjellner insett när han i SvD 21/11 bemöter miljöpartisterna Carl Schlyters och Kew Nordqvists debattartikel om ISDS-problematiken med att vifta med just konspirationsteoretikerkortet. Det är inte ett dumt drag, men dessvärre inte heller ett ärligt sådant.

Fjellner skriver:

På Brännpunkt 17/11 försöker miljöpartisterna Carl Schlyter och Kew Nordqvist med hjälp av en samling konspirationsteorier beskriva avtalet som ett monster. Att man i lönndom ger storföretag ett verktyg att genom rättsprocesser beröva oss hälsa och miljö. Inget kunde vara längre från sanningen.

Schlyters och Nordqvists belägg för detta är att man bland annat förhandlar om tvistlösningsmekanismer för tvister mellan investerare och stater (ISDS). De åberopar tveksamma fall där företag i andra delar av världen har stämt olika länder. De väljer dock att inte berätta att inget av företagen gått vinnande ur processen.

De enligt Fjellner ”tveksamma fall” som Schlyter och Nordqvist refererar till i sin debattartikel är tobaksbolaget Phillip Morris stämningsansökan mot Uruguay (med anledning av varningstexter på cigarettpaket), Lone Pine Resources Inc som med utgång i NAFTA krävt Kanada på 250 miljoner dollar (efter att delstaten Quebec la in ett moratorium mot den, ur miljöaspekt, mycket tveksamma tekniken ”fracking” som används för att utvinna olja och gas ur klippor) samt det holländska försäkringsbolaget Achmea som stämt Slovakien på 22 miljoner euro efter att landet genomfört en reform som hindrar sjukförsäkringsbolag från att bedriva verksamhet med vinstintresse.

Att inget av företagen skulle gått vinnande ur processen är inte ens en sanning med modifikation – det är ren lögn. I slutet av förra året vann Achmea mot Slovakien i fallet om vinstdrivande sjukförsäkringsbolag. Vad gäller de andra fallen har inget av dem ännu avslutats – Phillip Morris v. Uruguay förväntas avslutas under senare hälften av 2014 och här är en artikel från 7/11 angående Lone Pine Resources inte ännu avslutade rättsprocess mot Kanada. Det Fjellner försöker implicera i sin debattartikel är att inget av fallen skulle ha utfallit till investerarnas fördel. Detta är alltså inte på något vis sant. Och även om det vore det, bör man ha i åtanke att även i de fall som faktiskt utfallit till statens fördel (märk väl – hittills bara 42% av alla avslutade fall) har staten själv fått stå för rättegångskostnaderna (i snitt över 8 miljoner dollar per fall). Bara själva risken att få en stämning på sig utgör med andra ord ett hot om omfattande belastningar på statsfinanserna.

Vidare skriver Fjellner:

För ISDS är inte ett verktyg för företag att köra över demokratiskt fattade beslut utan tvärt om att garantera att länder respekterar grundläggande rättsprinciper. Det är just därför FN:s organ för handel och utveckling (UNCTAD) arbetar för fler sådana avtal.

Var Fjellner har fått denna uppfattning ifrån är för oss lite av ett mysterium. Av UNCTAD:s egna rapporter är det svårt att dra någon annan slutsats än att de tvärtom är mycket skeptiska till ISDS, åtminstone i dess nuvarande form:

Concerns with the current ISDS system relate, among others things, to a perceived deficit of legitimacy and transparency; contradictions between arbitral awards; difficulties in correcting erroneous arbitral decisions; questions about the independence and impartiality of arbitrators, and concerns relating to the costs and time of arbitral procedures.

Fjellner påpekar också att Sverige redan har investeringsavtal med över 50 länder. För det första är detta inte ett argument för att investeringsavtal är av godo. För det andra urskiljer sig amerikanska företag från andra länders genom att vara de som stått för flest initierade ISDS-stämningar hittills. Det är ett argument för att vara extra vaksamma när det gäller just TTIP. Ett annat är att avtalet är tänkt att fungera som mall för andra, framtida avtal. ISDS-klausulens vara eller icke vara i just detta avtal kommer med andra ord att få avgörande konsekvenser.

Fjellner avslutar sin artikel med att beskylla Schlyter och Nordqvist för att vara okunniga konspirationsteoretiker, oförmögna att föra en ansvarsfull handelspolitik. Men frågan är om Fjellner inte borde se om sitt eget hus innan han börjar kasta sten i glashus på SvD:s debattsidor?