Radiokorrespondenternas research

Under den senaste tiden har den svenska TTIP-debatten börjat få fart. Ett tecken är att man igår på Sveriges Radio ägnade ett helt avsnitt av Radiokorrespondenterna åt TTIP. Det är förstås glädjande att frågan ägnas utrymme, men programmet hade blivit betydligt intressantare om programledaren haft en grundligare research i bakfickan. Kanske hade man då kunnat uppväga avsaknaden av kritiska röster i programmet med mer heltäckande följdfrågor.

Ett exempel på hur ett bättre förberedelsearbete hade kunnat fördjupa diskussionen uppstod i samband med frågan om den PR-strategi EU-kommissionen antagit. I ett inslag från riksdagen fick vi höra Jens Holm ifrågasätta dess fokus – att bara kommunicera de positiva sidorna av avtalet. Därefter frågade programledare Jan Andersson handelskommissionär Cecilia Malmström: Stämmer det? Är det propaganda ni sysslar med?

Malmström svarade: “Det finns en viss oro kring en del av de här frågorna, det finns ett antal myter som florerar [….] och då är det viktigt att medborgarna får svar på sin oro. Många människor är oroliga för att vi ska tvingas importera GMO som inte är tillåtet i Europa och då säger vi helt som det är – nej det kommer inte att vara så.”

Ett uttalande Jan Andersson reagerade på med ett: “Klara besked från Cecilia Malmström!” Men hade Andersson nu haft koll på vad kritiken egentligen handlar om hade han kanske inte varit så snabb att byta ämne.

För det första är EU:s förhandlingsmandat, det vill säga den europeiska utgångspunkten i förhandlingarna, inte så tydligt på den punkten som Malmström ger sken av. Länder ska ha rätt att lagstifta för legitima politiska mål, står det – men hur avgörs vad som är legitimt? Och att avtalet ”borde erkänna att parterna inte bör uppmuntra handeln eller utländska investeringar genom att sänka inhemska standarder på miljö-, hälso- eller det arbetsrättsliga området” (vår emfas) förefaller inte vara samma sak som att det ska eller kommer.

Vidare handlar kritiken inte bara om rädsla för att EU ska komma att tillåta GMO i Europa inom TTIP. Även om Malmström talar sanning när hon säger att TTIP inte i sig kommer kräva ändrad EU-lagstiftning på det området, hade en rimlig följdfråga varit: “Men de indirekta konsekvenserna då?” Det är trots allt dem kritiken i första hand handlar om.

I en studie från EU-parlementet som har analyserat de risker och möjligheter för EU:s mat- och jordbrukssektor som avtalet kan innebära, identifieras två stora risker:

1. Om handeln liberaliseras utan regelkonvergens riskerar amerikanska jordbruksprodukter med helt andra produktionskostnader att hota EU:s producenter som måste följa EU:s regelverk, bl.a. rörande GMO, användning av bekämpningsmedel samt livsmedelssäkerhet inom köttindustrin. Det vill säga: även om det europeiska regelverket förblir intakt kan konkurrensen från USA komma att hota europeiska producenter, något som i sin tur kan leda till ett ökat krav härifrån på en liberaliserad lagstiftning.

2. Om regelkonvergens skulle innebära liknande förutsättningar, skulle risken för en harmonisering nedåt (till lägre standarder för livsmedelssäkerhet i det här fallet) vara påtaglig, vilket skulle kunna leda till omfattande förändringar i EU:s lagstiftning och påverka exempelvis försiktighetsprincipen.

Dessutom finns det inget i de dokument som hittills nått civilsamhället som tyder på att Malmströms garantier grundar sig i något konkret. Tvärt om, hävdar organisationen IATP som analyserat dokumenten.

En annan diskussion som hade kunnat fördjupats genom bättre research är frågan om ISDS. Nu får både Kristian Åström, ekonomikorrespondent, och Malmström oemotsagda hävda att kritiken mot ISDS handlar om hur systemet såg ut tidigare, och att den ISDS-klausul som kommer ingå i TTIP är betydligt säkrare. Här hänvisar man till hur formuleringarna ser ut i det nya CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Ett problem med detta är att oron och kritiken också omfattar CETA-avtalets formuleringar. Att ISDS skulle vara betydligt säkrare i sin nya skepnad är ett påstående som många skulle ifrågasätta. Så har till exempel Canadian Centre for Policy Alternatives skrivit en rapport med titeln Making Sense of the CETA: An analysis of the final text of the Canada–European Union Comprehensive Economic and Trade Agreement. I den identifieras en rad problem med avtalets investeringsskyddskapitel. Bland annat skriver man:

“While granting foreign investors unprecedented new rights, the Ceta fails to introduce any binding responsibilities on their conduct” och att “the Ceta fails to address the more fundamental absence of institutional independence and procedural fairness in investor-state arbitration” (s. 14)

Dessutom innefattar definitionen av “investerare”, det vill säga de som kan initiera ISDS-krav, inte bara de som har en existerande investering i landet utan också de som: “‘seek to make’ an investment (see Article X.3)” (s. 36)

Slutligen kommer ISDS förbli problematiskt så länge det inkluderar begreppet “indirekt expropriering”, vilket kan åberopas när företag anser att länders lagstiftning sätter käppar i hjulen för deras beräknade vinst. För hur ska man mot bakgrund av detta kunna se till att länder kan stifta nya lagar utan att behöva oroa sig för att bli stämda? EU-kommissionens svar är att infoga följande definition av indirekt expropriering: “measures taken for legitimate public policy objectives cannot be considered to be an indirect expropriation.” Problemet är förstås att vad som ska betraktas som legitima politiska beslut återigen förblir en öppen tolkningsfråga.

Ett annat problem med Malmströms argument är att strävan efter en säkrare ISDS-klausul inte tycks lika aktuell för alla. Man behöver inte leta längre bort än hos Malmströms kollega, den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner, för att förstå att det råder oenighet i frågan. Den 18 mars twittrade han:

IMG_0729

Utöver detta kan man förstås fråga sig om ISDS någonsin kan bli så säkert att det inte riskerar att hämma staters lagstiftande vilja. Det ligger trots allt i dess natur att sätta företagen främst. Men den diskussionen sparar vi till ett annat tillfälle. Just nu nöjer vi oss med en förhoppning om att media ska undvika att låta förespråkarna definiera vad kritiken mot TTIP handlar om i fortsättningen. Debatten blir så meningslös då, inte sant?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s