Radiokorrespondenternas research

Under den senaste tiden har den svenska TTIP-debatten börjat få fart. Ett tecken är att man igår på Sveriges Radio ägnade ett helt avsnitt av Radiokorrespondenterna åt TTIP. Det är förstås glädjande att frågan ägnas utrymme, men programmet hade blivit betydligt intressantare om programledaren haft en grundligare research i bakfickan. Kanske hade man då kunnat uppväga avsaknaden av kritiska röster i programmet med mer heltäckande följdfrågor.

Ett exempel på hur ett bättre förberedelsearbete hade kunnat fördjupa diskussionen uppstod i samband med frågan om den PR-strategi EU-kommissionen antagit. I ett inslag från riksdagen fick vi höra Jens Holm ifrågasätta dess fokus – att bara kommunicera de positiva sidorna av avtalet. Därefter frågade programledare Jan Andersson handelskommissionär Cecilia Malmström: Stämmer det? Är det propaganda ni sysslar med?

Malmström svarade: “Det finns en viss oro kring en del av de här frågorna, det finns ett antal myter som florerar [….] och då är det viktigt att medborgarna får svar på sin oro. Många människor är oroliga för att vi ska tvingas importera GMO som inte är tillåtet i Europa och då säger vi helt som det är – nej det kommer inte att vara så.”

Ett uttalande Jan Andersson reagerade på med ett: “Klara besked från Cecilia Malmström!” Men hade Andersson nu haft koll på vad kritiken egentligen handlar om hade han kanske inte varit så snabb att byta ämne.

För det första är EU:s förhandlingsmandat, det vill säga den europeiska utgångspunkten i förhandlingarna, inte så tydligt på den punkten som Malmström ger sken av. Länder ska ha rätt att lagstifta för legitima politiska mål, står det – men hur avgörs vad som är legitimt? Och att avtalet ”borde erkänna att parterna inte bör uppmuntra handeln eller utländska investeringar genom att sänka inhemska standarder på miljö-, hälso- eller det arbetsrättsliga området” (vår emfas) förefaller inte vara samma sak som att det ska eller kommer.

Vidare handlar kritiken inte bara om rädsla för att EU ska komma att tillåta GMO i Europa inom TTIP. Även om Malmström talar sanning när hon säger att TTIP inte i sig kommer kräva ändrad EU-lagstiftning på det området, hade en rimlig följdfråga varit: “Men de indirekta konsekvenserna då?” Det är trots allt dem kritiken i första hand handlar om.

I en studie från EU-parlementet som har analyserat de risker och möjligheter för EU:s mat- och jordbrukssektor som avtalet kan innebära, identifieras två stora risker:

1. Om handeln liberaliseras utan regelkonvergens riskerar amerikanska jordbruksprodukter med helt andra produktionskostnader att hota EU:s producenter som måste följa EU:s regelverk, bl.a. rörande GMO, användning av bekämpningsmedel samt livsmedelssäkerhet inom köttindustrin. Det vill säga: även om det europeiska regelverket förblir intakt kan konkurrensen från USA komma att hota europeiska producenter, något som i sin tur kan leda till ett ökat krav härifrån på en liberaliserad lagstiftning.

2. Om regelkonvergens skulle innebära liknande förutsättningar, skulle risken för en harmonisering nedåt (till lägre standarder för livsmedelssäkerhet i det här fallet) vara påtaglig, vilket skulle kunna leda till omfattande förändringar i EU:s lagstiftning och påverka exempelvis försiktighetsprincipen.

Dessutom finns det inget i de dokument som hittills nått civilsamhället som tyder på att Malmströms garantier grundar sig i något konkret. Tvärt om, hävdar organisationen IATP som analyserat dokumenten.

En annan diskussion som hade kunnat fördjupats genom bättre research är frågan om ISDS. Nu får både Kristian Åström, ekonomikorrespondent, och Malmström oemotsagda hävda att kritiken mot ISDS handlar om hur systemet såg ut tidigare, och att den ISDS-klausul som kommer ingå i TTIP är betydligt säkrare. Här hänvisar man till hur formuleringarna ser ut i det nya CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Ett problem med detta är att oron och kritiken också omfattar CETA-avtalets formuleringar. Att ISDS skulle vara betydligt säkrare i sin nya skepnad är ett påstående som många skulle ifrågasätta. Så har till exempel Canadian Centre for Policy Alternatives skrivit en rapport med titeln Making Sense of the CETA: An analysis of the final text of the Canada–European Union Comprehensive Economic and Trade Agreement. I den identifieras en rad problem med avtalets investeringsskyddskapitel. Bland annat skriver man:

“While granting foreign investors unprecedented new rights, the Ceta fails to introduce any binding responsibilities on their conduct” och att “the Ceta fails to address the more fundamental absence of institutional independence and procedural fairness in investor-state arbitration” (s. 14)

Dessutom innefattar definitionen av “investerare”, det vill säga de som kan initiera ISDS-krav, inte bara de som har en existerande investering i landet utan också de som: “‘seek to make’ an investment (see Article X.3)” (s. 36)

Slutligen kommer ISDS förbli problematiskt så länge det inkluderar begreppet “indirekt expropriering”, vilket kan åberopas när företag anser att länders lagstiftning sätter käppar i hjulen för deras beräknade vinst. För hur ska man mot bakgrund av detta kunna se till att länder kan stifta nya lagar utan att behöva oroa sig för att bli stämda? EU-kommissionens svar är att infoga följande definition av indirekt expropriering: “measures taken for legitimate public policy objectives cannot be considered to be an indirect expropriation.” Problemet är förstås att vad som ska betraktas som legitima politiska beslut återigen förblir en öppen tolkningsfråga.

Ett annat problem med Malmströms argument är att strävan efter en säkrare ISDS-klausul inte tycks lika aktuell för alla. Man behöver inte leta längre bort än hos Malmströms kollega, den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner, för att förstå att det råder oenighet i frågan. Den 18 mars twittrade han:

IMG_0729

Utöver detta kan man förstås fråga sig om ISDS någonsin kan bli så säkert att det inte riskerar att hämma staters lagstiftande vilja. Det ligger trots allt i dess natur att sätta företagen främst. Men den diskussionen sparar vi till ett annat tillfälle. Just nu nöjer vi oss med en förhoppning om att media ska undvika att låta förespråkarna definiera vad kritiken mot TTIP handlar om i fortsättningen. Debatten blir så meningslös då, inte sant?

Det ligger i allas* intresse att stoppa TTIP

Det svenska motståndet mot TTIP har under den senaste tiden fått ett avsevärt uppsving. Den största delen av den växande opinionens fokus ligger på ISDS, vilket givetvis är bra, men inte heller helt riskfritt. Med ett blint fokus på endast ISDS och problematiken som medföljer riskerar man att missa de ideologiska förtecken som avtalet bygger på.

LO, TCO och Saco är för TTIP utan ISDS, eller med en ISDS som är ”rättsäker och öppen”. Hur nu en klausul som tillåter företag att stämma demokratiska stater för demokratiskt beslutad reglering på något vis skulle kunna vara ”rättsäker och öppen” kan nog endast LO, TCO och Saco svara på. Men om vi som opposition inte lyckas kommunicera en kritik mot TTIP som sträcker sig längre än ”ISDS är fel” så är den oppositionen endast marginellt bättre än LO, TCO och Saco. Tanken med detta inlägg är att påminna om varför det är viktigt att kritisera TTIP ur ett större perspektiv och därigenom belysa de ideologiska tveksamheter som genomsyrar idén bakom avtalet.

TTIP är ett handelsavtal som snarare handlar om avreglering än frihandel. Traditionella handelsavtal brukar främst innebära avskaffandet eller minskningen av tullar och tariffer. Avsikten med TTIP är givetvis att avskaffa och minska så mycket tullar och tariffer det går, men främst handlar det om ”harmonisering” av både nuvarande reglering och framtida reglering av den amerikanska såväl som den europeiska marknaden, dvs avskaffandet av så kallade non-tariff trade barriers (NTBs). Denna “harmonisering” ska paradoxalt nog enligt kommissionens utsago ske utan att varken höja eller sänka standarden på regleringen. Vidare vill man även upprätta ett regulatoriskt samarbete mellan parterna som bland annat kommer att innefatta ett permanent samarbetsråd med uppgift att undersöka framtida lagförslags effekt på handel oberoende av exempelvis påverkan på miljö eller människors hälsa. I ett läckt dokument konstateras bland annat att:

[B]oth sides will reaffirm their sovereign right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objectives and to ensure that their laws and policies provide for and encourage high levels of environmental, health, safety, consumer and labour protection.

 

Det är en avsevärd skillnad på “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of legitimate public policy objektives” och “right to adopt new regulatory initiatives, to regulate in pursuit of public policy objektives”. Med värdeordet “legitim” förflyttas makten från demokratiska instanser till teknokratiska sammarbetsråd (eller vilka det nu är upp till att tolka vad som ska anses vara legitima skäl för att försvara miljö och civilsamhälle). Varför vill man inte att allmänheten ska få vara med och avgöra vad som är en legitim åtgärd när det kommer till hälsa, säkerhet och konsument- och arbetsskydd? Svaret på den frågan kan härledas till EU-kommissionens tendens att alltid sätta handelsintressen främst.

Det är här den mest grundläggande problematiken börjar framträda. Det vill säga den bakomliggande uppfattningen att vad som är en ”nödvändig reglering”, var gränsen för en ”lättvindig stämning” går eller en vad som ska anses vara en “legitim publik åtgärd”, inte är frågor som ska avgöras av demokratiskt valda församlingar utan istället beslutas bakom stängda dörrar av teknokrater mot bakgrund av handelspåverkan. Oavsett vilka inskränkningar som görs i avtalet vad gäller exempelvis ISDS efter den publika konsultationen så kvarstår den huvudsakliga ideologiska idén och således också problematiken med TTIP – att man i den fria handelns namn sätter företags rättigheter till vinst och exploatering framför de mest grundläggande tankarna bakom demokrati. Att EU-kommissionens lojalitet inte ligger i det publika intresset blir knappast tydligare än så.

Vilka avtalet är till för blir också tydligt när man tittar på vilka som får komma till tals i de studier som gjorts på vilka effekter avtalet kommer att ha när det väl träder i kraft. I rapporten vi skrev om den 9/4 går det exempelvis att läsa att underlaget för Ecorys rapport om avtalets beräknade fördelar, primärt är framtaget i samarbete med företag och företagsorganisationer. 5500 sådana tillfrågades om deras syn på NTBs. Som vanligt lämnas företrädare för människorättsorganisationer, arbetsrätt och konsumentskydd utanför. I september förra året publicerade CEO en lista över 130 möten som kommissionen hållit med “stakeholders” varav det visade sig att 119 stycken, dvs hela 93%, varit med storföretag och deras lobbygrupper.

Att kommissionens lojalitet främst ligger hos företagen blir självfallet tydligt även när man granskar hur argumenten för ISDS ser ut. Det är vanligt att ISDS-förespråkare (däribland EU-kommissionen) argumenterar att ISDS är nödvändigt för att investerare ska kunna skydda sig mot så kallad indirekt expropriation. Det här är en lömsk form av retorik då ord som expropriation för tankarna till scenarion där företags äganderätt till exempelvis lokaler eller utrustning är hotad. Men vad som menas med indirekt expropriation, också kallad creeeping expropriation, är att äganderätten till beräknad vinst som hotas av lagar, regleringar och skatter är skäl nog att använda en ISDS-klausul som grund för att stämma staten. Det är som att arbetare skulle kunna stämma sina arbetsgivare för utebliven beräknad lön vid uppsägning eller lönesänkning. Vad den här retoriken inte minst visar på, förutom kommissionens totala avsaknad av respekt för EU-medborgarnas demokratiska rättigheter, är en helt och hållet snedvriden syn på ägande. Företag äger inte framtida vinster de beräknar att göra, och att då mena att ett hot mot möjligheten att plocka ut dessa är exempel på expropriation är på gränsen till perverst. Det mest skrämmande är att de planerade “harmoniseringarna” och det regulatoriska samarbetet visar att TTIP även utan en ISDS, skulle vara tillräckligt för att ytterligare skjuta makten längre bort från folket och närmare storföretagen.

TTIP-motståndet är inte en höger- eller vänsterfråga, TTIP-motståndet är ett försök att försvara den lilla bit av maktkakan som fortfarande ägs av civilsamhället.

 

* Utom möjligen multinationella företags, riskkapitalisters och miljöbovars …

Forskare kritiserar beräkningarna av TTIP:s positiva effekter

I den allmänna debatten kring TTIP har ett fåtal studier, oftast framtagna i samarbete med EU-kommissionen, fått sätta tonen för de förväntade effekter avtalet väntas ha på den europeiska ekonomin. Studierna, som kommer från Ecorys (2009), CEPR (2013), CEPII (2013) och Bertelsmann/ifo (2013), har redan kritiserats från en rad olika håll – och igår publicerade den kanske hittills mest utförliga granskningen av dem i en rapport från  OFSE (österrikiska stiftelsen för utvecklingsforskning) med titeln Asses TTIP: Assessing the Claimed Benefits of the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) Rapporten, som finansierats av GUE/NGL, granskar både slutsatser och metodologi, och är minst sagt intressant.

Till att börja med har man tittat närmare på frågan om TTIP:s positiva effekter på ekonomin i termer av BNP-tillväxt. Där konstaterar OFSE, liksom andra före dem, att vad studierna faktiskt säger är att de beräknade ekonomiska vinningarna av TTIP är väldigt modesta:

Ökningar av BNP och reallöner beräknas dock av de flesta studier sträcka sig mellan 0,3 och 1,3%, även i de mest optimistiska liberaliseringsscenarierna. Förändringarna avser en nivåförändring inom 10 till 20 år (!) Under övergångsperioden skulle således den årliga BNP-tillväxten uppgå till 0,03-0,13% som mest. [Vår översättning]

Man poängterar också att ca 80% av denna ökning beräknas komma från jämkning av icke-tariffära hinder (NTM:s – regleringar, lagar, standards), eftersom elimineringen av tullar är så marginell att effekten av den är i princip obetydlig. Man konstaterar till exempel att Ecorys studie antar attt mellan 25% och 50% av alla nu existerande icke-tariffära hinder ska kunna elimineras, vilket då bland annat inkluderar livsmedel, kemikalier, läkemedel och/eller fordon: “För att komma fram till dessa optimistiska välfärdsberäkningar, är starka minskningar / anpassningar av icke-tariffära åtgärder i nödvändiga i just de sektorer, där skyddet av offentliga politiska mål är kanske mest avgörande.” OFSE är också tydliga med att det är:  högst tveksamt om så höga nivåer av ansvar för rättsliga åtgärder skulle kunna genomföras utan några förluster i kvaliteten på lagstiftningen i det allmännas intresse.”

Forskarna visar också hur rapporterna, trots dessa relativt små fördelar, alla gör sitt bästa för att beskriva inkomstökningarna på simplistiska, för att inte säga missledande sätt:

Exempelvis konstaterar Ecorys (2009, s. xiv) att eliminering av alla “angripbara” NTMS (cirka 50% av NTMS) skulle motsvara en extra inkomst på 12.300  (i 2008 års priser) per EU-hushåll under en arbetslivstid (med början år 2018 ), utan några detaljer kring denna beräkning. [Vår emfasering]

När det gäller BNP-tillväxten sätter OFSE:s studie också fingret på en annan mycket viktig fråga – nämligen vad som händer med BNP:n i de länder som inte kommer omfattas av TTIP. Rapporten beskriver hur många av dem kan komma att uppleva en minskning av sin BNP till följd av avtalet. Det handlar framför allt om länder som har närmare handelsrelationer till USA än EU, till exempel Kanada, Mexiko, Norge och Ryssland. Även låginkomstländer kommer skadas, med en beräknad genomsnittlig minskning av BNP på 1,4%. För afrikanska länder söder om Sahara är siffran 2,1% och i Latinamerika kan BNP komma att minska med hela 2,8%. Det behöver knappast sägas att detta förstås klingar mycket illa med EU:s samsämmighetsprincip.

Utöver att granska vad de fyra rapporterna säger, har OFSE också granskat vad de låter bli att tala om – däribland de makroekonomiska anpassningskostnaderna. En sådan är de sociala kostnaderna för jämkningen av icke-tariffära “handelshinder”, en annan kostnaderna för arbetslöshet.

Vad gäller de sociala kostnaderna för jämkningen av regleringar och lagar slår OFSE för det första fast att harmoniseringen av regleringar (t. ex tekniska standards), implicerar en anpassningskostnad på kort sikt för såväl allmänna institutioner som för företag som förväntas ställa om sina administrativa tillvägagångssätt, produktionsprocesser och produkter i linje med de nya standarderna.

För det andra kommer ett ömsesidigt erkännande av regleringar och standards öka kostnaderna för konsumentinformation, eftersom konsumenterna kommer konfronteras med en mer komplex och potentiellt mindre transparent mångfald av möjliga standards, t. ex på varor och tjänster.

För det tredje kommer elimineringen av icke-tariffära handelshinder resultera i en potentiell välfärdförlust för samhället så till vida att elimineringen hotar allmänpolitiska mål (t. ex konsumentsäkerhet, hälso- och sjukvårdsfrågor, miljösäkerhet) vilka inte omfattas av andra policys och politiska beslut.

När det gäller arbetslöshet förutsätter beräkningarna av TTIP:s potentiella fördelar förstås en omlokalisering av arbetskraften, dvs  olika sektorer kommer, under tryck från en ökad importkonkurrens, behöva minska sin utdelning och anställning. OEFS lyfter fram empiriska studier som visar hur denna omlokalisering förmodligen kommer innebära att  (i) de flesta omflyttade arbetarna kommer erbjudas lägre löner på sina nya jobb (ii) det kommer tillkomma substantiella kostnader för omskolning och (iii) en del av arbetarna, i synnerhet äldre och mindre specialiserade personer, med största sannolikhet kommer förbli arbetslösa under lång tid – vilket innebär ökade kostnader för exempelvis nationella arbetslöshetsunderstöd. Dessa problem tenderar också generellt att vara större under tider av ekonomisk kris och låg arbetsmarknadsmobilitet. Två förutsättningar som det knappast råder brist på i EU idag.

OEFS har också gjort en uppskattning av vad denna arbetslöshet skulle kosta samhället mer exakt – initialt 0.5 till 1.4 miljarder euro per år under en tioårsperiod. Det innebär att sammanlagt 5 – 14 miljoner euro kan komma att krävas för att finansiera anpassningskostnaderna på arbetsmarknaden (i denna beräkning har man uteslutit eventuella omskolningskostnader). Dessutom innebär det minskade skatteunderlaget och eventuella arbetslöshetsunderstöd ytterligare en kostnad på mellan 4  och 10 miljarder euro. Någon hänsyn till de här faktorerna tas dock inte i de fyra undersökta studierna.

Slutligen konstaterar man i rapporten att mycket lite hänsyn tas till att elimineringen av tullar faktiskt också kommer innebära en inkomstförlust för EU, även om tullarna i dagsläget är hyfsat låga. OEFS beräknar att förlusterna, åtminstone på kort sikt, kommer motsvara 2,5% av EU:s budget – pengar som kommer behöver tas från annat håll (troligtvis medlemsländerna).

Det finns alltså många problem med de undersökningar och rapporter man hittills förlitat sig på i debatten om TTIP, och kanske framför allt hur de tolkas och presenteras för allmänheten, sammanfattningsvis:

  • Den beräknade BNP-tillväxten är betydligt mer modest än man hittills velat göra gällande,
  • Beräkningarna bygger dessutom på en väldigt omfattande jämkning av lagar och standarder – 80% av inkomsterna uppskattas komma av det (vilket förstås ökar risken för att säkerheten inom olika sektorer kringgås),
  • Det finns stora risker att länder utanför TTIP-regionen påverkas negativt, beräkningar har uppskattat nästan 3% minskning av BNP för Latinamerika. Så mycket för den samstämmighetsprincipen,
  • Rapporterna underlåter också att nämna de makroekonomiska anpassningskostnader man kan förvänta sig av avtalet, t. ex sociala kostnader som uppstår i samband med jämkningen av reglering,
  • liksom kostnader för den arbetslöshet TTIP kommer bidra till. OFSE beräknar dem till mellan 5 och 14 miljarder euro, plus ytterligare 4 – 10 miljarder för förlorade skatteintäkter och dyl.
  • Dessutom underlåter man i undersökningarna att lyfta fram den inkomstminskning elimineringen av tullar kommer innebära. Åtminstone på kort sikt utgör de 2,5% av EU:s budget – pengar som förstås måste tas någon annanstans ifrån.

För att ytterligare förtydliga riskerna med att ta den här typen av rapporter kring förväntad tillväxtökning på allt för stort allvar, ägnar OFSE också ett avsnitt åt att visa hur många av löftena/beräkningarna i rapporterna inför NAFTA-avtalet för 20 år sedan inte kom att infrias:

För att summera föreslår vår granskning av tillgänglig litteratur på ämnet att det existerar en signifikant klyfta mellan förhandsprognoser och efterhandsutvärderingar med hänsyn till NAFTA:s effekt på BNP, löner och anställning. De flesta förhandsmodeller hade en tendens att överskatta fördelarna och underskatta kostnaderna av frihandel.

 

Även om uppskattningsteknikerna må ha utvecklats mot en mer sofistikerad nivå under de senaste två decennierna, har den grundläggande effektberäkningsmetodologin för handelsliberalisering förblivit i princip oförändrad. Därför, konkluderar man, bör man alltid förhålla sig skeptisk till resultaten i den här typen av rapporter. Och ett bra sätt att göra det på är ju att ägna sig åt just den typ av kritisk granskning som OFSE förser oss med här.

 

EU-kommissionen invänder mot kritiken

För ett par dagar sedan (den 27/2) släppte EU-kommissionen ett dokument med titeln EU-US Trade Agreement – The Facts. Syftet med dokumentet är att bemöta den massiva kritik som riktats mot TTIP genom att gå igenom ett antal påståenden och “visa” varför de är falska. Nedan följer en närmare granskning av EU-kommissionens “fakta”.

Vi har valt att plocka ut de citat som bäst belyser kommissionens ståndpunkter i de olika frågorna och de problem som finns behäftade med dem. För kommissionens fullständiga utläggning, se dokumentet som länkats ovan.

Påstående 1: TTIP skulle tillåta utländska (amerikanska) företag att underminera EU-lagar.

Kommissionen svarar:

Investment protection does not mean giving foreign firms unlimited rights or the possibility to question any national laws. Indeed, investment protection clauses can only be applied in very limited areas, for example if a firm is discriminate against compared to domestic firms or if a firm’s overseas operations are expropriated without compensation.

Att ISDS enbart skulle vara applicerbart på “mycket begränsade områden” är ett märkligt påstående mot bakgrund av de fall där klausulen tidigare har åberopats; valutadevalvering, kärnkraftsavveckling, förbud mot vinst i välfärd och införande av varningstexter på cigarettpaket är bara några exempel på lagförändringar som fått till följd att företag dragit stater inför rätta med hänvisning till ISDS. Med andra ord är “ifrågasättande av nationella lagar” precis vad ISDS har använts för hittills och det finns inget som pekar på att det skulle bli annorlunda med TTIP. Även om kommissionen gärna påpekar att: “An existing law cannot be undermined by a trade agreement. An existing ban on fracking or chlorine-washed chicken cannot be questioned, for example”, dvs redan vid tillfället för investeringen existerande lagar kan inte åberopas som utgångspunkt för en stämning, kvarstår fortfarande  den grundläggande problematiken – all form av progressiv politik kommer med laglig hjälp kunna ifrågasättas av företag och deras vinstintressen.

Kommissionen fortsätter:

Investment protection agreements are nothing new in Europe. In the last 60 years, the EU’s Member States have concluded 1400 bilateral agreements of this kind. All these agreements include a mechanism for settling investor-state disputes.

Ja, det är helt sant att många av EU:s medlemsländer redan har andra typer av bilaterala handelsavtal med ISDS-klausuler – det är just därför Vattenfall har haft möjlighet att stämma tyska staten på 3,7 miljarder euro. Däremot är det mycket få av EU:s medlemsländer som har något sådant avtal med USA i dagsläget. I relation till ISDS är också USA ett mycket speciellt land – amerikanska företag toppar nämligen listan över de som hittills flitigast använt ISDS-klausuler som stämningsunderlag

Påstående 2: TTIP kommer leda till privatiseringar inom områden som sjukvård, vatten och utbildning.

Kommissionen svarar:

The TTIP Agreement has nothing to do with privatisation – only governments can decide that. No free trade agreement obliges the EU’s Member States to liberalise or privatise the water industry or other public services, such as public health systems public transport or the education system.

Det är helt riktigt att TTIP inte innehåller något lagförslag kring privatiseringar. Det har heller ingen påstått. Vad kritiken har handlat om är att länders egen möjlighet att bestämma om eventuella avregleringars vara eller inte vara riskerar att undermineras när lagstiftning inom dessa områden kan leda till stämningar på miljardbelopp. Se t.ex fallet med Slovakiens sjukförsäkring som vi skrivit om här.

Påstående 3: TTIP öppnar dörren för fracking, klorintvättad kyckling och GMO-mat.

Kommissionen svarar:

The European Union is not going to negotiate the EU’s high standards. The same goes for data protection. The EU and its Member States will continue to be able to regulate as they see fit.

Återigen, ja, medlemsländerna kommer även fortsättningsvis kunna lagstifta så som de själva anser brukligt. Men precis som i fallet med privatiseringar kommer det inte ske utan risk. Se t.ex Kanada som vi också skrivit om här.

Påstående 4: TTIP är odemokratiskt och de folkvalda politikerna har inget inflytande på det.

Kommissionen svarar:

Both the EU’s national parliaments as well as MEPs in the European Parliament have considerable influence on the TTIP negotiations. The European Commission is negotiating the trade agreement in the name of, and with a mandate from, the EU’s Member States.

För det första är det uppenbart att EU-parlamentarikerna (MEP:s) inte har det inflytande på förhandlingarna som man här vill ge sken av. Kommissionen rapporterar endast till en specifik grupp MEP:s, nämligen de som ingår i “US monitoring group” – vilken i sin tur bara består av utvalda ledamöter från INTA (EU:s internationella handelskommitté) (exakt vilka ledamöter den gruppen består av är för övrigt extremt svårt att hitta information om). Dessa avrapporteringar är givetvis inte öppna för allmänheten, vilket sätter fingret på det största transparensproblemet med förhandlingarna – nämligen kommunikationen till befolkningen i stort. Kommissionens definition av öppenhet har hittills bara innefattat att tala om hur förhandlingarna går, inte vad man faktiskt diskuterar bakom de stängda dörrarna. Ett belysande exempel på oviljan att informera om hur förhandlingarna går till (vilka som är närvarande, vad som diskuteras, vilka krav man ställer och utifrån vilket underlag) är hur CEO den 19 april förra året begärde ut dokument om förhandlingarna från EU-kommissionen (genom att åberopa Freedom of Information Act), och hur det kom att dröja ända till den 8 januari i år innan de gavs tillgång till 44 av de hundratals förhandlingsdokumenten. Av dessa 44 dokument är det i sin tur bara fem (!) som inte har genomgått en omfattande censur (läs mer här).

EU motiverar detta med att censuren gäller delar som “innehåller information relaterad till EU:s förhandlingsposition” och att “ett offentliggörande av den informationen skulle ha en negativ inverkan på EU:s möjligheter att genomföra förhandlingarna”. För det första kan man fråga sig varför så många andra internationella (handels)förhandlingar då tycks gå utmärkt att genomföra utan att tumma på öppenheten. I WHO (World Trade Organisation) publicerar till exempel alla medlemmar (inklusive EU) sina förhandlingspositioner utan att det förefaller utgöra något hinder för överenskommelserna. Detsamma gäller klimatförhandlingarna i FN, osv. För det andra tycks detta specifika TTIP-behov inte vara aktuellt när det gäller information till företag och deras lobbygrupper.

Som vi tidigare har berättat har kommissionen dessutom utformat en PR-strategi för TTIP, en strategi som dels syftar till att “hålla ett fast grepp om hur mainstream-media berättar om förhandlingarna, där det finns ett brett stöd för logiken bakom avtalet och dess tänkta innehåll”, dels se till att “EU talar så mycket som möjligt med en röst”, dvs. stävja kritik från olika politiska grupper inom medlemsländerna. Kommissionen är alltså inte endast vaksamma när det gäller vad och hur de själva kommunicerar om förhandlingarna – de vill också påverka fristående mediers rapportering.

Kommissionen avslutar sin “faktagenomgång” på följande vis:

Why bother? The Transatlantic trade and Investment Partnership could have a similar effect to a package of economic stimulus measures. It could boost growth by 0.5% of GDP or some €120 bn, equivalent to €500 for every EU household because savings for companies also mean cheaper products, higher quality and more choice for consumers.

Det här är det klassiska argumentet för varför TTIP är en så bra affär – vi kommer alla att tjäna på det! För vår svenska handelsminister Ewa Björling tycks det nästan ha blivit ett mantra, gång på gång har hon poängterat att avtalet “kan ge varje svensk uppemot 1700 kronor extra i plånboken varje år” (se t. ex “Sverige kan spela nyckelroll i TTIP-förhandlingarna”). Det börjar nästan bli lite tjatigt att hela tiden behöva påpeka hur överdrivna de här siffrorna är. Siffrorna kommer från den “impact assessment report” som EU-kommissionen producerat och den ekonomiska studie på vilken den baseras. I denna studie undersöks olika scenarion – de 120 miljoner dollars ökning man talar om här är ett resultat av det “bästa tänkbara” scenariet. Denna ökning skulle dessutom inte ske direkt – det skulle dröja tio år innan avtalet fick full effekt och under dessa tio år skulle ökningen inte ligga på mer än 0,05%. Nå, men detta är alltså den mest optimistiska bedömningen (eller, om man så vill, gissningen). Med utgångspunkt i de mer realistiska scenarierna bedömer rapporten istället en ökning på ca 0,1% av BNP – dvs en ökning av ca 0,01% under den första tioårsperioden. Några “1700 kronor i varje svensks plånbok” är det alltså knappast tal om.

EU-kommissionen argumenterar alltså för att TTIP verkligen ligger i allmänhetens intresse. Vilket leder till frågan: hur kommer det sig då att kommissionen genomgående prioriterar företagens inflytande framför befolkningens?

I ett politiskt debattklimat som allt mer kommit att handla om vad vi som individer kortsiktigt kan “tjäna” på olika politiska reformer, dvs antalet extra sedlar de ger oss i “plånboken”, är det också lätt att glömma bort de mer långsiktiga perspektiven. Vilken prislapp är vi beredda att sätta på vårt inflytande över politiska beslutsprocesser och våra möjligheter att genomföra en progressiv och miljömedveten politik?

EU-kommissionens läckta PR-strategi

CEO har i dag publicerat en läckt version av Europeiska kommissionens kommunikationsstrategi för att övervinna allmänhetens skepsis om de kontroversiella förhandlingarna om TTIP. Dokumentet diskuterades vid ett möte med EU: s medlemsstater fredagen den 22 november. För att “minska rädsla och undvika växande tvivel”, föreslår kommissionen att “ytterligare lokalisera vår kommunikationssatsning på medlemslandsnivå på ett radikalt annorlunda sätt än det som gjorts för tidigare handelsinitiativ”.

Det står med andra ord klart att EU-kommissionen börjar oroas av den opposition som redan bildats, samt risken för ökad kritik och debatt bland allmänheten. Initiativtagande för ökad öppenhet och transparens kring förhandlingarna är vi givetvis de första att applådera. Tyvärr tycks dock initiativet i det här fallet framför allt handla om en mobilisering av en omfattande lobbyverksamhet, vars syfte, av diskussionsunderlaget att döma, bland annat kommer vara att:

1. “definiera villkoren för debatten genom att kommunicera positivt om vad TTIP handlar om (dvs. ekonomiska vinster och globalt ledarskap i handelsfrågor)”,

2. använda sig av media genom att “hålla ett fast grepp om hur mainstream-media berättar om förhandlingarna, där det finns ett brett stöd för logiken bakom avtalet och dess tänkta innehåll”, samt “få draghjälp av nationella medier”,

3. säkra stödet hos inflytelserika tredje parter,

4. se till att “EU talar så mycket som möjligt med en röst”, dvs. stävja kritik från olika politiska grupper inom medlemsländerna.

För att det läckta dokumentet ska bli lättare att ta till sig och diskutera har vi översatt det i sin helhet nedan:

7 November 2013

Diskussionsunderlag rörande kommunikation kring TTIP – Områden för samarbete mellan kommissionen och medlemsländerna.

Den 22 november 2013 i Bryssel, kommer kommissionen att anordna ett informellt möte med företrädare för medlemsstaterna för att diskutera frågor som rör kommunikation om det transatlantiska handels-och investeringspartnerskapet . Mötet syftar till att undersöka möjligheterna till ökat samarbete och samordning av respektive kommunikationsaktiviteter runt TTIP. Detta dokument ger ytterligare bakgrund till denna diskussion. Det belyser ett antal centrala frågor som ska diskuteras på mötet.

I. Bakgrund

Stark politisk kommunikation kommer att vara avgörande för framgången för the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), både när det gäller att uppnå EU: s förhandlingsmål och för att se till att avtalet slutligen ratificeras. Hittills har förhandlingarna upplevt en aldrig tidigare skådad nivå av intresse från media och allmänhet. Ingen annan förhandling har varit föremål för en liknande nivå av offentlig granskning. Att kommunicera kring TTIP och att interagera med intressenter är därför av avgörande betydelse när man tar förhandlingarna framåt.

Det finns tre huvudsakliga kommunikationsutmaningar:

1. Att se till att den breda allmänheten i var och en av EU: s medlemsländer har en generell förståelse för vad TTIP är (dvs. ett initiativ som syftar till att skapa tillväxt och sysselsättning) och vad det inte är (det vill säga ett försök att underminera lagstiftning och befintliga skyddsnivåer inom områden som hälsa, säkerhet och miljö).

2. Hantering av förbindelserna med tredjeländer, eftersom avtalet kommer också att påverka våra andra handelspartners, särskilt på den multilaterala nivån, vårt grannskap och viktiga partners som Kina.

3. Stödja våra förhandlingsmål gentemot de amerikanska förhandlarna, särskilt på områden som inte omfattas av direkta ansvar hos USTR (USA:s handelsrepresentanter). Detta kan vara fallet med federala tillsynsmyndigheter och myndigheter på medlemsstatsnivå, där det kommer att finnas ett behov för EU att hjälpa till att övertala dessa beslutsfattare att också engagera sig.

För att nå framgång inom dessa områden, kommer kommissionen och medlemsländerna behöva ha ett nära samarbete ochgemensamt förvalta och samordna vår kommunikation och våra utåtriktade strategier.

Kommissionen, å sin sida, har infört en särskild TTIP-kommunikationsfunktion, en metod som redan har gett resultat. Men förhandlingarna bara börjat och stora utmaningar ligger framför oss. Kommunikationssatsningen leds av en kommunikationschef för GD- (generaldirektorats-)handel med stöd av andra avdelningar inom kommissionen, nämligen GD-kommunikation (dvs – generaldirektoratets kommunikation) och presstalesmän. Den samordnas inom kommissionen, med företrädare för kommissionen i medlemsländernaoch, genom EEAS (Europeiska utrikestjänsten), med EU: s delegationer.

II. Den nuvarande strategin

Den övergripande strategin är holistisk och förenar medierelationer, uppsökande och hantering av intressenter, sociala medier och transparens. Tillvägagångssättet kommer att behöva ytterligare lokalisera vår kommunikationssatsning på medlemslandsnivå på ett radikalt annorlunda sätt än vad som gjorts för tidigare handelsinitiativ, utöver att driftsätta arbetet i Bryssel, i USA och runt om i världen, och ge tydliga, sakliga och övertygande argument om alla aspekter av förhandlingarna.

Målet är att, i detta tidiga skede i förhandlingarna, definiera villkoren för debatten genom att kommunicera positivt om vad TTIP handlar om (dvs. ekonomiska vinster och globalt ledarskap i handelsfrågor), i stället för att  reaktivt dras in i en defensiv kommunikation om vad TTIP inte handlar om (till exempel inte om att förhandla om datasekretess, inte om att sänka EU: s reglerande standarder etc.). För att strategin ska lyckas måste den vara både proaktiv och snabbt reaktiv, vilket innebär en övervakning av den offentliga debatten, och producera riktade kommunikationsmaterial och distribuera det materialet via alla kanaler, inklusive på nätet och i sociala media.

Hittills har detta gett oss möjlighet att :

  • producera och sprida kommunikationsmaterial vad gäller narrativet (“berättelsen”) om förhandlingarna som helhet, liksom mer fokuserat material rörande specifika frågor: till exempel den strategiska , påverkan för tredjeländer, samarbetes-/konvergens-elementet, ett detaljerat försvar för den ekonomiska analysen bakom TTIP och ett detaljerat vederläggningsdokument som förklarar varför avtalet inte är ACTA ,

  • klargöra att öppenhet (transparens) kommer att vara en viktig del av EU: s inställning till förhandlingarna genom att offentliggöra EU:s inledande ståndpunkter kring de viktigaste aspekterna av förhandlingarna, hålla tidiga möten för intressenter, åta sig ett närmare samråd med Europaparlamentet än vanligt, kommunicera direkt med allmänheten via ett dedikerat TTIP-Twitterkonto med en betydande meddelande-spridningseffekt .

  • hålla ett fast grepp om hur mainstream-media berättar om förhandlingarna, där det finns ett brett stöd för logiken bakom avtalet och dess tänkta innehåll,

  • få draghjälp av nationella medier, åtminstone i vissa medlemsländer,

  • nå ut till inflytelserika tredje parter för att säkra deras offentliga stöd för förhandlingarna .

Eftersom innehållet i TTIP-förhandlingarna fortfarande ligger framför oss, liksom den intensiva ratificeingsdebatt som kommer följa, finns fortfarande mycket mer arbete att göra, men de system och det tillvägagångssätt vi nu har infört ger en stabil grund för framtida åtgärder. Detta kräver stöd från och samordning med medlemsländerna .

III. Viktiga frågor att hålla ögonen på

1. Oro kring de potentiella konsekvenserna för den europeiska samhällsmodellen och vårt förhållningssätt till reglering: Vi behöver proaktiv, tidig och omfattande kommunikation om vad som verkligen diskuteras när det gäller känsliga områden och kring EU:s starka resultat i internationella förhandlingar. Samtidigt som man respekterar den sekretess som krävs för att förhandlingarna ska lyckas, måste processen också vara öppen nog att minska rädslor och undvika en växande mängd tvivel innan avtalet ens har konkluderats. Detta meddelande måste åtföljas av tydlig kommunikation om fördelarna med TTIP.

2. Utmaningar som kommer ur de institutionella egenskaperna hos EU: Den enorma intresset för processen innebär att det kommer att finnas många stunder av intensivt tryck från allmänheten kring förhandlingarna. Vid sådana tillfällen, och faktiskt under hela processen, är det viktigt att EU talar så mycket som möjligt med en röst. Valkampanjen till Europaparlamentet kommer att vara en viktig faktor i detta sammanhang. Det förefaller klart att politiska grupper i flera medlemsstater kommer att positionera sig kring olika aspekter av förhandlingarna, givet avtalets framträdande roll.

3. Den strategiska dimensionen av TTIP (inverkan på tredje länder respektive den multilaterala): Vi måste ge en tydlig, rimlig definition av TTIP:s verkliga strategiska potential. Detta är uppenbart mer än bara ännu ett frihandelsavtal (FTA), om så bara genom dess omfattning. Det är större, bredare och potentiellt djupare. Som en följd av detta kommer det att göra det möjligt för EU och USA att visa ledarskap när det gäller världshandeln, att sätta globala prejudikat (t.ex. i regleringsområden) som kan hjälpa till att forma grunderna för framtida globala handelsförhandlingarna i nya områden. Enstaka transatlantiska regler, där så är möjligt, erbjuder även fördelar för tredje länder, vars exportörer kommer finna efterlevandet mindre betungande.

4. Göra klart att detta är en förhandling mellan jämlikar: Många av de farhågor om vad TTIP kan komma att representera är kopplade till en uppfattning om att EU inte befinner sig i en tillräckligt stark position för att samarbeta med USA. En del av detta beror också på det faktum att EU befinner sig i en svagare ekonomisk ställning än USA och att vi därför behöver TTIP mer än de gör. Vi måste klargöra att detta inte är fallet, att EU trots krisen fortfarande utgör världens största marknad och därmed är en oumbärlig partner för alla handelsekonomier (dvs. båda sidor har stora ekonomiska intressen i dessa förhandlingar). Vi måste också göra klart att vi har en lika stark meritlista som USA vad gäller handel och andra förhandlingar, inklusive med USA självt.

5. Transparens och kommunikation med intressenter: Med tanke på bredden i de frågor som diskuteras, vilket täcker mycket större delar av politiken än traditionella handelsavtal, är berörda parters förväntningar på öppenhet högre än vid tidigare handelsförhandlingar. Komplexiteten i det potentiella avtalet innebär också att förhandlarna har ett större behov av berörda parters synpunkter under processen, för att se till att föreslagna lösningar på svåra frågor är effektiva. Samtidigt kräver förhandlingarna en viss grad av sekretess för att de ska lyckas.

IV. Möjliga frågor

Vilka är de viktigaste kommunikationsutmaningarna vad gäller TTIP i respektive medlemsländer?

Vilka åtgärder tas  för närvarande på medlemsstatsnivå för att kommunicera om TTIP?

Vilka är de viktigaste aktörerna att rikta sig till? Har vi tillräckliga verktyg?

Inom vilka områden kan kommissionens avdelningar och medlemsländerna arbeta närmare varandra?

Översättning: Li Eriksdotter Andersson

Christofer Fjellner kastar sten i glashus

Svensk medias rapportering kring TTIP har, med undantag för ett fåtal debattartiklar, hittills antingen lyst med sin frånvaro eller varit rakt igenom positiv. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att de som faktiskt börjar peka på den omfattande problematik som gömmer sig i avtalet, lätt uppfattas som galna konspirationsteoretiker.

Detta har den moderata europaparlamentarikern Christofer Fjellner insett när han i SvD 21/11 bemöter miljöpartisterna Carl Schlyters och Kew Nordqvists debattartikel om ISDS-problematiken med att vifta med just konspirationsteoretikerkortet. Det är inte ett dumt drag, men dessvärre inte heller ett ärligt sådant.

Fjellner skriver:

På Brännpunkt 17/11 försöker miljöpartisterna Carl Schlyter och Kew Nordqvist med hjälp av en samling konspirationsteorier beskriva avtalet som ett monster. Att man i lönndom ger storföretag ett verktyg att genom rättsprocesser beröva oss hälsa och miljö. Inget kunde vara längre från sanningen.

Schlyters och Nordqvists belägg för detta är att man bland annat förhandlar om tvistlösningsmekanismer för tvister mellan investerare och stater (ISDS). De åberopar tveksamma fall där företag i andra delar av världen har stämt olika länder. De väljer dock att inte berätta att inget av företagen gått vinnande ur processen.

De enligt Fjellner ”tveksamma fall” som Schlyter och Nordqvist refererar till i sin debattartikel är tobaksbolaget Phillip Morris stämningsansökan mot Uruguay (med anledning av varningstexter på cigarettpaket), Lone Pine Resources Inc som med utgång i NAFTA krävt Kanada på 250 miljoner dollar (efter att delstaten Quebec la in ett moratorium mot den, ur miljöaspekt, mycket tveksamma tekniken ”fracking” som används för att utvinna olja och gas ur klippor) samt det holländska försäkringsbolaget Achmea som stämt Slovakien på 22 miljoner euro efter att landet genomfört en reform som hindrar sjukförsäkringsbolag från att bedriva verksamhet med vinstintresse.

Att inget av företagen skulle gått vinnande ur processen är inte ens en sanning med modifikation – det är ren lögn. I slutet av förra året vann Achmea mot Slovakien i fallet om vinstdrivande sjukförsäkringsbolag. Vad gäller de andra fallen har inget av dem ännu avslutats – Phillip Morris v. Uruguay förväntas avslutas under senare hälften av 2014 och här är en artikel från 7/11 angående Lone Pine Resources inte ännu avslutade rättsprocess mot Kanada. Det Fjellner försöker implicera i sin debattartikel är att inget av fallen skulle ha utfallit till investerarnas fördel. Detta är alltså inte på något vis sant. Och även om det vore det, bör man ha i åtanke att även i de fall som faktiskt utfallit till statens fördel (märk väl – hittills bara 42% av alla avslutade fall) har staten själv fått stå för rättegångskostnaderna (i snitt över 8 miljoner dollar per fall). Bara själva risken att få en stämning på sig utgör med andra ord ett hot om omfattande belastningar på statsfinanserna.

Vidare skriver Fjellner:

För ISDS är inte ett verktyg för företag att köra över demokratiskt fattade beslut utan tvärt om att garantera att länder respekterar grundläggande rättsprinciper. Det är just därför FN:s organ för handel och utveckling (UNCTAD) arbetar för fler sådana avtal.

Var Fjellner har fått denna uppfattning ifrån är för oss lite av ett mysterium. Av UNCTAD:s egna rapporter är det svårt att dra någon annan slutsats än att de tvärtom är mycket skeptiska till ISDS, åtminstone i dess nuvarande form:

Concerns with the current ISDS system relate, among others things, to a perceived deficit of legitimacy and transparency; contradictions between arbitral awards; difficulties in correcting erroneous arbitral decisions; questions about the independence and impartiality of arbitrators, and concerns relating to the costs and time of arbitral procedures.

Fjellner påpekar också att Sverige redan har investeringsavtal med över 50 länder. För det första är detta inte ett argument för att investeringsavtal är av godo. För det andra urskiljer sig amerikanska företag från andra länders genom att vara de som stått för flest initierade ISDS-stämningar hittills. Det är ett argument för att vara extra vaksamma när det gäller just TTIP. Ett annat är att avtalet är tänkt att fungera som mall för andra, framtida avtal. ISDS-klausulens vara eller icke vara i just detta avtal kommer med andra ord att få avgörande konsekvenser.

Fjellner avslutar sin artikel med att beskylla Schlyter och Nordqvist för att vara okunniga konspirationsteoretiker, oförmögna att föra en ansvarsfull handelspolitik. Men frågan är om Fjellner inte borde se om sitt eget hus innan han börjar kasta sten i glashus på SvD:s debattsidor?